Christoffer Lindhe

Jun 10, 2016 | Korta notiser

2006 är året då Christer Fuglesang blir förste svensk i rymden. Låten Who´s da man med Frans gör succé inför fotbolls-VM i Tyskland, och 2006 är året då 17-åriga Christoffer Lindhes liv, en ödesdiger natt i Varberg kom att förändras i grunden.

Jag har inte varit på platsen för olyckan. Behovet av att se var olyckan hände finns inte, berättar Christoffer Lindhe, idag 27 år.

Det är högsommar och en av de varmaste somrarna på många år i Sverige. Turistlivet i Varberg blomstrar och i mitten av juli, under evenemanget Wings & Wheels, är staden ett myller av liv och rörelse. I myllret rör sig Christoffer Lindhe och hans vänner. Det är sista kvällen Christoffer har två armar och två ben. Några timmar senare har han mist båda benen och vänster arm.

Det var först veckor efter olyckan som det gick upp för mig vad som hänt och jag kunde förstå vilka utmaningar jag stod inför, berättar Christoffer.

Vi talar med varandra över telefon. Om allvar och glädje, dåtid och nutid. Christoffer har fokus på sitt företag och sin familj. Företaget utvecklar bland annat en protesfot som i konstruktionen är rörligare än andra protesfötter, och gör det är enklare för brukare att ta sig fram utomhus på ojämnt underlag.

Vi har fått mycket positiv feedback från andra protesanvändare och de allra flesta upplever en omedelbar skillnad, säger Christoffer stolt. Protesen upplevs mänsklig, och en kille i Borås som testade ”foten”, tyckte att protesen kändes mycket mer naturlig och behaglig än andra på marknaden.

Kväll blir till natt i juli 2006. När Christoffer går från centrala Varberg till den tältplats han och kamraterna valt för övernattning, korsar han ett järnvägsspår, faller och slår i huvudet. Pannbenet krossas. Medvetslösheten slår in. På marken ligger Christoffer, med benen över spåret.

Det enda jag minns är att jag var på väg till tältet och att jag upplevde mig förföljd, minns Christoffer.

Tack vare att Christofer var tävlingssimmare vid tiden för olyckan, hade han ett starkt hjärta som höll honom vid liv då båda benen och vänster arm bokstavligen amputerades vid järnvägsspåret när tåget kom. Trots en enorm blodförlust pumpade hjärtat på, och när läkarna efter drygt en månad, sänkte dosen morfin, förstod Christoffer vad som hänt. Då fanns det två vägar att välja: bryta ihop och ge upp, eller bryta ihop och samla kraft. Christoffer valde det senare.

Jag bestämde mig snabbt att olyckan inte skulle få påverka mina möjligheter i livet att leva som tonåring och ung vuxen fullt ut.

Fyra månader efter den oåterkalleliga natten i Varberg, var Christoffer tillbaka i skolbänken. Skolan blev en katalysator, hans egna inre drivkrafter motor. När klasskamraterna tog studenten, stod Christoffer bredvid dem, och tillsammans lyfte de sina studentmössor mot skyn. ”Ta-sig- för-samhet” tror Christoffer att han är född med, och kort efter olyckan startade han ett UF-företag som sålde vattenbesparande strålsamlare till fastighetsägare så att fastighetsägarna sänkte sina kostnader för vattenförbrukningen.

Att gå om gymnasiet var inget alternativ för mig, säger Christoffer uppriktigt. Jag var fast besluten att klara av skolan. Av idrotten hade jag ju lärt mig att vara uthållig, och de egenskaperna kom väl till pass det där året då jag pluggade ikapp. Givetvis var stödet från skolan viktigt, fortsätter han.

Företagsamhet är något Christoffer burit med sig i hela livet. Som barn var det tävlingsinstinkten och ”ta-sig-för-samheten” som ledde fram till resultat i högsta nationella nivå i simning. I vuxen ålder är det entreprenörskapet och målmedvetenheten som ger hans yrkeskarriär framgång. Simningen fanns kvar många år, som en viktig del i Christoffers liv. Han är innehavare av svenskt rekord på flera distanser och deltog i Paralympics både 2008 och 2012.

Efter olyckan har jag ett oförändrat rörelsemönster i bassängen och tar mig därför fort fram i vatten, förklarar han. Jag känner i ryggraden hur jag ska röra mig. Idag har jag dock slutat att tävla, för att fokusera på företaget.

På frågan om något i samhället hindrar honom att leva fullt ut, kommer svaret snabbt.

De platser jag vill komma till, de tar jag mig till. Jag upplever inte att något i samhället sätter hinder för min delaktighet, säger Christoffer. Med lite innovation och kraft kommer jag fram överallt.

När jag frågar om han någon gång tänker tillbaka på den där sjuttonåriga killen som levde livet, när livet kullkastades, kommer också det svaret utan tveksamhet.

Faktum är att efter olyckan har mitt liv varit så positivt och utvecklande, på grund av olyckan. Till viss del är jag samma person som innan; positiv, vet vad jag vill och har en uttalad tävlingsinstinkt. Efter olyckan tror jag att dessa förmågor förstärkts. Men visst, jag har tvingats att lära känna mig själv från grunden, men jag känner igen personen, säger han med säkerhet i rösten.

I december 2015 blev Christoffer och hans sambo föräldrar till en liten flicka.

Vi har varit tillsammans i nio år, säger Christoffer och leendet når fram genom telefonen. Vi träffades efter att jag skadats och jag insåg att om jag är öppen med vad som hänt, upplever inte omgivningen min nya kropp som något avvikande.

När dottern senare i år kommer att ta sina första stapplande steg, kan hon göra det med en pappa som står och går stadigt, är starkare än någonsin och som lever med en positiv syn på sina erfarenheter och upplevelser från den där julinatten i Varberg för tio år sedan.

Jag vill uppmuntra alla människor att göra det ni verkligen vill göra. Jobba för att det blir av. Vänta inte – imorgon kan det vara för sent, uppmanar Christoffer omvärlden. Mina drömmar idag kretsar mycket kring företaget och att skapa fler produkter för människor i liknande situation som min, och vara värdeskapande för dem. Jag vill inspirera och sprida hopp, säger Christoffer som ser fram emot att i få möta människor i varbergstrakten. ⁄

Av Viktoria Struxsjö