Att jag brinner för hälsa och välmående har nog inte undgått någon som träffat mig de senaste åren. Som idrottslärare på Vidhögeskolan ägnar jag dagarna åt att hjälpa ungdomar hitta sin träning och rörelseglädje, har man inte fastnat för de stora bollsporterna kan det vara svårt att hitta den fysiska aktiviteten som kroppen behöver både fysiskt men framförallt psykiskt – speciellt när allt runt omkring oss utvecklas till att kräva så lite rörelse som möjligt… Det här gäller ju såklart inte enbart barn och unga utan även vuxna kan behöva lite push i rätt riktning men långt ifrån alla är bekväma med att kliva in på ett publikt gym och blotta sin osäkerhet, många vill vara tränade redan INNAN man börjar och så blir det liksom aldrig av.
2019 tog jag ett stort steg då jag gick från att leka med tanken på att utbilda mig till personlig tränare till att faktiskt göra det, på riktigt! Under ett halvår pendlade jag till Stockholm och Bosön för att bli Endurance Personal Trainer – personlig tränare med specialkompetens inom konditionsidrott! En fantastisk tid där jag än en gång fick bekräftat för mig att ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte vet eller kan allt…! Just vetgirigheten är ett signum för mig, det finns ALLTID något nytt jag kan lära mig, till exempel att bygga ett utegym.
Jag har under åren som följt haft löparkurser för såväl nybörjare som mer inbitna löpare och även det jag kallat HälsoCamp – en stunds rörelse för alla där man gör efter sin nivå för dagen, långt ifrån de BootCamps man kanske mer hör talas om. Rörelseglädje i det lilla och enkla som blir av vecka efter vecka!
Garaget förvandlades till en PT-studio där enskilda kunder fått träna i en lugn miljö utan att känna sig uttittade av andra. Höstens stora succé blev kursen “Kom igång med styrketräning” i det som kallas för SmallGroup (personlig träning i liten grupp vilket ger ett lägre pris men ändå väldigt personligt). Men. Så kom den där pandemin – och helt plötsligt hade jag vuxit ur garagestudion för grupper. Eftersom jag själv älskar att träna utomhus började då tankarna snurra om man inte skulle kunna få till något annat, något större och bättre!
För många Veddigebor finns tennisbanan hos Bertil och Inga Larsson i minnet men de senaste åren har den tyvärr inte varit i drift. Tennisbanan var min morfars och morbrors projekt och till min stora glädje fick jag nu göra om den till mitt projekt!
Jag hade många idéer, ritade och skissade. Micke fick sedan omsätta mina ritningar i konstruktion.
Så i februari var det dags att sätta igång, det första som behövde göras var att ta bort all tennismassa som låg i ett översta lager om ett par centimeter. Emma, som längtade efter armgången mer än mig, var till stor hjälp!
Gräva är inte min favoritaktivitet men oj vad jag har grävt… Rejäla hål för att kunna gjuta fast plintar till en stabil konstruktion. Det tråkiga med allt förarbete är att det är av stor vikt att det är bra gjort för att slutresultatet sedan ska bli bra men det syns ju knappt att man gjort något!
Så när dagen väl kom att börja bygga det som faktiskt ska synas och tränas i var jag som ett barn på julafton! Stolpe efter stolpe kom på plats och sakta men säkert började man kunna se hur det skulle se ut – nästan bättre än bilden jag hade i mitt huvud!
Fokus i hela bygget har varit att komma bort från “vikthets” och att istället jobba med rörelseglädje och mycket egen kroppsvikt. Därför finns det massor av krokar att använda till exempelvis gummiband, rep att klättra i, en armgång, däck i olika varianter och olika typer av hinder. Tanken är att träningsmöjligheterna ska passa ung som gammal! De vikter och material som tillhör utegymmet är inte markerade i kilon utan ordnade i färgkategorier; rosa för lätt, grönt för lite tyngre och de blå är tyngst.
Nu är min dröm redo att användas; boka dig på kurs, öppna pass eller samla ihop ett gäng och boka en stående tid under ett par veckor med eller utan instruktör. Företag har börjat boka in sig för att tillsammans i personalgruppen arbeta hälsofrämjande, vilket jag tycker är toppen för folkhälsan!
Tack till Axima/Bil och Traktor för traktordäck, Hjulbulten för bildäck, Niklas Scheller för vikter till skivstänger, Mikael för återvunnet material, mamma och pappa för all hjälp och självklart till mina hyresvärdar för att jag fick lov att använda morfars gamla tennisbana! Det största tacket riktas till Micke och Horreds Måleri, utan dig hade det inte blivit mer än en dröm på papper!
Evelina Enberg