En sådan trevlig julträff

En sådan trevlig julträff

Lördag den 14 december förra året samlades Olika kulturer för att smygstarta julfirandet tillsammans

Under lördagseftermiddagen samlades både nyanlända och lokala invånare på församlingshemmet i Veddige för att fika tillsammans och dela ut julklappar. Det var de frivilliga, Yvonne, Ingegerd och Angela samt kulturguiden Samka Lovic som tog initiativet till ett julfirande. Festen var stängd för allmänheten. Diakonen Ingela lånade lokalen för dagen.

I köket var det full aktivitet. Alla hade sina uppgifter. Musikanten, som Ingegerd har ordnat, en trevlig man med sin röda skjorta och dragspel. Rune och Yvonne fixade kaffe, te, saft och dukade bord. Angela och Ingegerd kom med julbakelser och ställde julklapparna under pianot. Doris kom med goda vaniljsockerkakor. Lussekatter, pepparkakor, julmust fanns på bordet. Birgitta och Anna anländde. Vi hade tomteluvor på oss. Barnen tyckte vi var söta i dem. Esther, kommunens bostadsguide, kom med en nyanländ familj. Hon var behjälplig med skjuts. Familjen kom i kontakt med svenskar samhället för första gången sedan de kom till Sverige, för en månad sedan. Lotta, min kollega, tog med sina barn och deras kompis med mera julklappar som de själva har köpt och slagit in. De ville göra något riktigt bra under julen. De lekte med de andra barnen.

När de första gäster kom var stämningen välkomnande. Alla kramades och intog sina platser. Jag inledde med tal och vi presenterade oss för varandra.

Vi dansade och barnen var nyfikna på julklappar. De gjorde julkort med julhälsningar. Att smaka på julmust kan vara en utmaning för vissa.

Efter mysiga stunder, dans och lek lämnade vi församlingshemmet med förhoppning om att vi kommer att ha flera liknande träffar. Kanske på påsk eller midsommar.

Julfirandet blev en succé. Vi vill visa hur man firar jul i Sverige. Det är ett sätt att lära sig om kulturen, men vi vill också visa att julen är ett sätt att träffas, umgås och komma närmare varandra.

Samka Lovic

Varbergs kommun kulturguide

Djupdyk i fotoalbumen

Djupdyk i fotoalbumen

Verksamhetsansvarig, Derome trämuseum:  Amanda Nord Axelsson

Viska! Har på många sätt blivit som ett arkiv över vår hembygds historia de senaste 20 åren. I otaliga artiklar har det berättats om evenemang, möten, händelser och annat smått och gott som kunnat intressera den inbitne. Som ni säkert förstår så älskar vi på trämuseet historia och i samband Viska!s 20-årsjubileum tänkte vi att det kanske passar med en liten tillbakablick även på museets verksamhet.

Vi gjorde därför en djupdykning i de otaliga fotoalbum som finns på museet och hittade faktiskt några riktiga godbitar att dela med oss av.

Någon som besökt museet på sommaren har kanske haft turen att få se den stora ånglokomobilen från 1915 köras. Ånglokomobil kallas det när ångmaskin och panna sitter ihop och dessutom har hjul. Hjulen skulle göra maskinen lättare att flytta, men frågan är hur lätt man egentligen flyttar en 16 ton tung maskin? Denna fråga ställde man sig även på museet för sådär 20 år sedan när man beslutade sig för att testa. Först fick man fundera lite på vad för hjälpmedel man hade till förfogande i början av 1900-talet. De första motordrivna fordonen kom till Sverige ungefär samtidigt som ånglokomobilen och var inte något som gemene man hade tillgång till (frågan är väl också om dessa fordon vid den här tiden ens varit tillräckligt starka). Lösningen blev två rejäla ardennerhingstar. En bra bit in på 1900-talet var nämligen hästarna fortfarande vanligare som dragkraft än de motordrivna fordonen. Men kan två hästar verkligen dra 16 ton? Svaret är nej. För att dra den stora maskinen hade det behövts sådär 6-8 hästar till, men var hittar man ett så långt spann idag? Det blev åtminstone fina bilder och med lite fantasi kanske man ändå kan föreställa sig raden med arbetshästar komma dragandes med den nya maskinen genom någon stad en gång i tiden…

På ett trämuseum måste man självfallet också ha en ramsåg. Men vart får man tag på en sådan då? Tja. Kanske i en fallfärdig byggnad ute i tassemarken? Ramsågen på bilderna var den sista maskinen som fanns kvar på sågverket i Torsholma utanför Älmhult. Kanske hade den lämnats kvar då den ansågs för svår att få ut. Dels var den mer eller mindre inbyggd i själva byggnaden och dels var den fastgjuten i ett betongfundament. Detta gjordes ofta för att inte ramsågarna skulle ”skaka iväg” när man sågade. Museets engagerade mannar såg dock inget problem i detta och man beslöt sig för att göra ett försök att få hem sågen. I bildserien kan man se hur man först och främst rev byggnaden. Sedan spenderade man en vecka på att hacka loss den ur fundamentet och slutligen hissades den 4 ton tunga sågen försiktigt upp på kranbil och fraktades hem till museet. I den nya utställningen som invigs i sommar kommer sågen rustas upp och få en mycket mer spännande look, missa inte detta.

Självklart måste vi även visa några jämförelsebilder. Mellan dessa bilder skiljer det 18 år och mycket har hänt sedan dagen då Stefan Gerhardsson, ena halvan av Stefan & Krister, underhöll på ”scen”utanför museet. I den numera gula arrendatorbostaden visas Gunnar ”Bissefällarn” Svenssons träfigurer och trädgården har fått ge plats åt såghus, magasin och snickarverkstad. Museet har dock inte slutat växa än och i bakgrunden syns även en helt ny utställningslokal som under året kommer att fyllas med nya spännande föremål och berättelser.

Andra artister som underhållit på museet är bland annat Martin Ljung och Evert Ljusberg. Även Leif ”Loket” Olsson gästade museet vid ett tillfälle. Alla fick de också posera för den obligatoriska bilden vid laggbänken.

amanda.derome.tramuseum@telia.com

Subzero!

Subzero!

I skrivande stund planeras det för fullt inför öppningen av Viskadalskyrkans nysatsning – Subzero!

När Viska! landar ute i postlådorna har verksamheten redan varit igång under några veckor!

Torsdagar kl 16 öppnar Viskadalskyrkan upp sin källarlokal för ungdomshäng!

Alla som kommer blir bjudna på saft/te/kaffe och nåt hembakat! I luckan kan de köpa billigt mellis som typ wraps, toasts, frallor, smoothisar mm. Och för de sötsugna kommer kiosken även erbjuda ett litet sortiment i kategorin godis och snacks.

Varför görs detta då? Helt enkelt för att vi vill möta ungdomarna och erbjuda dem ett mysigt ställe att ses och umgås på. Vi tänker att många kommer komma hit efter skolan för att äta lite ihop och sedan sticka vidare på div träningar kanske? Några kanske stannar ända till stängningen kl 19 för att prata, umgås och spela spel?

Finns det efterfrågan på läxläsningsstöd kommer vi även att erbjuda det. Madde och Johanna kommer vara på plats varje torsdag – men ha sällskap av andra engagerade vuxna från kyrkan som också är vana att träffa och möta ungdomar. De flesta jobbar, eller har jobbat inom skola på något sätt.

Ett gäng kortlekar och brädspel är inköpta som trevlig grund att umgås kring.

Vad som mer kommer att hända dessa torsdagar är lite oklart. De vill nämligen avvakta för att se och lyssna in ungdomarnas behov och intressen.

Förhoppning är att Subzero blir en populär mötesplats bland ungdomarna. De har valt att rikta in sig på de som går i åk 6 upp till 1:an på gymnasiet.

Det känns spännande och roligt, tycker Madde som hoppas att Viskadalskyrkans källare blir full varje torsdag!

Johanna håller med, och fyller i med att ”vi är otroligt taggade för detta nya projekt! Det känns viktigt och så rätt att satsa på ungdomarna!”

PS. Följ @subzero_viskadalskyrkan på instagram för att ha koll på erbjudanden, tävlingar & sjukt viktig info osv… DS.

Madeleine Nilsson

Tung, tyngre, tyngst

Tung, tyngre, tyngst

Varbergs Kraftsportklubb är bildad och lyfter tungt.

Peder Klingborg (stora bilden) är en rätt så nördig idrottare, enligt honom själv. Av alla typer av idrott, fastnade han till sist för styrkelyft.  Och för att ha med sig andra och sprida sportens utmaningar startade han, tillsammans med sina vänner Varbergs Kraftsportklubb. 

Så långt hänger du med, tror du! Nehej, vi pratar inte om tyngdlyftning. Peder gärna poängterar detta. Tynglyftning är någonting helt annat. 

–Vi koncentrerar oss på det tekniskt avancerade momentet. Det är egentligen vi som lyfter. Vi skickar aldrig upp ”paketet” i höjden över axeln. Man utvecklar sin egen teknik för att lyfta enorma tyngder med knäböj, marklyft eller bänkpress. Ingen ”ryck och stöt” som i tyngdlyftning, med andra ord.

Peder började med styrkelyft på lite mer allvar för ca ett år sen. För att få sig ännu mer motiverad har de också startat klubben den 1 januari. Föreningen har idag ca 14 medlemmar och håller till i Veddige 4shapes lokaler.

–På söndagar kl 11 har vi en gemensam träning. Men man behöver inte vara medlem i 4shape för att vara med i klubben. Vill du inte lösa medlemskap i 4shape då betalar du 50 kr för varje tillfälle. För att prova på styrkelyft och träffa de andra medlemmarna är det bara att komma. Föreningens kassör blev Peder Klingborg (Varberg) och till ordförande valdes Cecilia Blomster (Veddige).

–Medlemsavgiften är på hela 300kr per år. Men, för att locka ungdomarna, har vi en reducerad medlemspris för de under 18 år. Det är lätt att hitta oss. Vi finns på Facebook (Varbergs Kraftsportklubb) på Instagram (varbergskraftsport) och vi är även listade på idrottens hemsida: www.styrkelyft.se.

–Som styrkelyftare får du en starkare kropp. Armar och ben, men framförallt ryggen får en mycket mer stimulerande träning. Tekniken gör att man kan lyfta mer än normalt. Vem som helst kan lyfta saker, men lyfter man på fel sätt då får man lätt skador som följd. 

–Tack vare 4shape har vi möjligheten att träna på ett riktigt gym. Vi har fått mycket hjälp av Teresa Roslin och Anders Hansson.

4shape är en av Varberg kommuns största privatägda gym, räknat till ytan. De har över 2000 medlemmar en siffra som ständigt ökar. Teresa Roslin är verksamhetschef i Veddige, Anders Hansson är VD på 4shape. Både Varbergs Kraftsportklubb och 4shape ser gärna dig som ny medlem. Det blir träning på dina villkor!

sandor Olah

Gambia!

Gambia!

Eftersom tidsresor och resor till andra planeter än så länge inte är möjliga.

Vi släppte bomben redan i oktober. Att vi inte tänker fira jul hemma med våra barn och barnbarn. Till vår förvåning gick ett missnöjets sus genom våra barns reaktioner: ”Men, var ska VI vara på julafton då? Vad ska vi äta?! Tomten då?” Och så vidare. Det löste sig så klart. Och vi fick åka på semester över julen – för första gången i livet.

Vi åkte till Gambia. Och det är inte första gången, ska jag också tillägga. Vi var där en gång för nio år sen och det var självklart att vi skulle dit en andra gång – när vi nu ville ladda batterierna på vintern. Första gången vi åkte dit skulle vi ju till Indien, men resan blev inställd, tsunamin var fortfarande färskt i minnet och vi fick snabbt bestämma oss. ”Var ska vi åka där det är sol, hav och latjolajban – men tsunamifritt…? – Atlanten så klart”, svarade jag. Så vi började skanna Västafrika med fingret på jordgloben. Det var så vi hittade Gambia.

Nu ska jag inte gå in på hur Gambia är – statsskicket, ekonomin, McDonalds-indexet får var och en googla om den vill. Det jag tänkte berätta lite om är hur annorlunda livet kan vara på vårt jordklot. För livet ÄR annorlunda för en Gambian, det är säkert. Landet som också kallas The Smiling Coast är verkligen ett land med mycket glädje. Och det är svårt att förstå. Hur kan en miljon människor leva så fattigt men så bekymmerslöst, helt utan våra moderna åkommor som utbrändhet, klimatångest, vårdkö-problem, innehållsdeklarationer, segregation (och en himla massa andra saker som gör oss så oroliga över existens, framtid och hälsa) – och ändå vara så glada, tillmötesgående, snälla, vänliga – ja, allmänt oerhört trevliga? Inte bara mot oss turister – de är trevliga mot varandra också. 

Det finns så mycket kärlek i landet att det skulle räcka för resten av mänskligheten. 

Vart man än går möter man dem. Alla har någonting att göra men ingen har bråttom. Hastigheten på folk är detsamma, jag tror att de på något sätt är synkade mot havets vågor, som är också ett rytmiskt inslag som hörs överallt med sina dova duns mot kusten. Och hur man än möter dem får man ett leende tillbaka, ibland stannar de upp och frågar hur vi har det, om vi trivs, om vi gillar att vara här. Men det är inte det mekaniska ”howdoyoudo”, de vill verkligen veta det. Alla. Städaren eller hotelldirektören, taxichauffören eller knallarna på marknaden. De vill ha en pratstund. Och de får den. Vi stannar ofta med vilt främmande människor och pratar om allt möjligt, vi får råd om vad vi ska och inte ska göra, de får höra om oss, hur vi har det där hemma. Apropå det: ingen är särskilt förvånad över hur vi lever i Sverige. Killen som var ansvarig för beach-handdukarna var mest förvånad över att det är kallare utomhus än i kylskåpet och att huset som standard är utrustat med ett uppvärmningssystem. Det tyckte han var knepigt.

Vi var i Banjul en dag då vi ville besöka deras stora marknad. Vi åkte taxi dit med vår guide – en tjänst som man inte får tacka nej till. Utan guide är du vilse. Han och hans kompis (oklart varför han också fick följa med) var med oss överallt, hjälpte till att få fram de rätta priserna på tyger och hantverkskrimskrams. När jag tog fram kameran i vimlet, ropade en man glatt till mig: 

”Det här är Banjul International Albert Market, Här får man fotografera!”

Alla vill dock inte bli avbildade, då håller de upp händerna framför ansiktet – och jag sänker kameran för att markera att jag förstår. Eller som på fiskmarknaden där man får höra en låååång mening på mandinka vad man tycker om det här med att fotogafera överallt.

Fotografering är däremot inget problem på stranden. Mitt på dagen är det relativt tomt på folk. Det är bara turister och några enstaka fruktförsäljare som passerar. Inte så på kvällen. Strax före solnedgången (som inträffar kl 19 varje dag, året runt – så praktiskt) kommer varenda levande själ ner till havet. Stranden är full av folk som marscherar fram och tillbaka. Kvinnorna är finklädda (de är finklädda på dagen också, men de är ännu finare på kvällen), männen är artiga, vissa grupperar sig och leker, spelar fotboll, eller tar ett bad. Några kommer ridandes på hästar. Några spelar musik. Dansar och sjunger. En annan passar på och tvättar sin get i havet. Barnen leker i vågorna. Kvällarna är magiska.

Jag är klumpig, alltför ofta enligt min fru. Det hände en gång att vi handlade lite mat i ”supermarket”. En butik lik vårt Hemköp, även till storleken. Butiken var full av människor, även några turister. Butikspersonalen jobbade på, en satt i kassan, en annan bakom honom visade vilka knappar ska man trycka på kassaapparaten, en annan packade våra varor i papperskassor och en annan stod bakom och övervakade att dessa tre gör som de ska. Här finns folk till allt. Det var då jag fick idén att ta upp en liten papperspåse, avsedd för frallor, formade en lite ballong, blåste upp och ”pang” – smällde den mellan händerna. Ljudet ekade som en pistolskott i butiken. I tre sekunder blev det tyst, jag vill minnas att till och med fläkten på taket stannade… Alla tittade på mig men i nästa sekund brast alla ut i skratt! Nu var det skrattet som ekade. Vi var kvar i butiken en minut till, men det var många som skrattade fortfarande. De tyckte att det var roligt. Det tyckte inte min fru.

Sista dagen beställde vi var sin tequila i hotellbaren. Servitören (som vi lärt känna lite närmare under veckorna) kom med drinkarna och frågade hur man säger skål på svenska. Med mycket skratt fick han till uttalet och då kom jag på idén att att bjuda honom också. ”Å, nej tack, jag dricker inte alkohol. Jag är muslim”. Kan inte beskriva hur pinsamt det blev, jag skämdes så fruktansvärt. Här sitter vi, feta västerlänningar, och dricker alkohol för att avtrubba hjärnan och glömmer helt och hållet vad vi hart lärt oss om detta i Bibeln. Gud, vad pinsamt. Situationen räddades något när min fru frågade vad gör han på kvällarna när han inte jobbar. 

”Jag sätter mig med min familj och mina vänner där hemma – och röker en joint”. Paff…

Sandor Olah

Kär i Veddige: Peter Petrov

Kär i Veddige: Peter Petrov

”Vill du skriva om bulgaren som räddade livet på den kidnappade kvinnan?”

– Öhh… Säg inte att det var du?!

”Jo. Men det får du inte skriva om… och skrattar.”

Sen berättar han om hur det gick till när han, efter ett bilköp i Stockholm, plötsligt stod mitt i centrum för upplösningen av en kidnappningsdrama…

Jag sitter på Bella Napoli och lyssnar på Peter, troligen Sveriges gladaste pizzeriaägare. Den här storyn, som jag inte får skriva om, är bara en av Peters historier. Jag ber honom berätta om hur det kommer sig att han äger just den här pizzerian. Och det är som att öppna en kran med historier. Jag ställer den klassiska frågan först, som vi invandrare ofta får svara på:

– Och säg mig Peter, när kom du till Sverige?

Jag kom till Sverige maj 2001. Sökte sommarjobb som 27 åring. Jag ville spara ihop lite pengar helt enkelt. Mina kompisar gick till USA, men jag tyckte inte att det var en bra idé. Första tiden fick jag jobb på Träslövsläge som trädgårdsarbetare. Sen träffade jag Kenneth Andersson, han som äger Tage & Söner. Han promenerade på hamnen så vi började prata. Vi träffades flera gånger och pratade, sen sa han en gång: ”Peter om du vill, jag kan anställa dig”. Hmm… jag var lite osäker på det då, så åkte jag tillbaka till Bulgarien. Men jag stannade bara en månad. Jag kände att jag saknade Sverige. Bulgarien kändes inte detsamma som innan. 2002 kom jag tillbaka igen och bestämde mig för att stanna. Tog jobbet på Tage & Söner och där jobbade jag till 2003.

– Men hur kom du till Sverige? Som EU immigrant?

Nej. Det som var så konstigt att vi fick bara stanna i tre månader. När jag fick reda på det, då har jag redan varit här i sex månader. Olagligt så att säga (skrattar). Jag gick till Migrationsverket och bad att få visum, så jag kan åka fram och tillbaka mellan Bulgarien och Sverige. Och hon som tittade på mitt pass (Elvy Lindholm hette hon, jag måste hitta henne för att tacka henne…) och sa till mig: ”Peter, du vistas olagligt i Sverige, egentligen borde jag skicka dig tillbaka med en gång”. Då tänkte jag, nu är det kört, snart kommer polisen och skickar mig till närmaste flygplats… ”Men, eftersom du har lärt dig svenska så bra redan och du har jobb hos Tage & Söner… Vänta lite ska jag se vad jag kan göra här…” Då kom Elvy tillbaka med mitt pass och visade mig mitt permanenta uppehållstillstånd instämplat i passet… Alla mina kompisar fick tillfällig uppehållstillstånd på 6 månader åt gången. Och där står jag, plötsligt med en permanent. Hon sa till mig: ”Peter, här bestämmer jag, vi behöver sånna som dig. Unga som lär sig språket och tar jobb direkt.” Jag har faktiskt besökt henne efter detta och gav henne en stor chokladask…

Det blev tre år hos Tage & Söner. Satt i huvudkontoret i Smålandstenar. Jag var en sorts lagerarbetare, allt i allo. Det var bra förutom pendlingen, åtta mill fram och åtta mil tillbaka varje gång, det var jobbigt. 2006 tänkte jag ändra lite på mitt liv. Jag råkade vara i Veddige och åt pizza här. Då träffade jag dåvarande ägaren Emin Emin. Han var lite trött på att baka pizza. Och jag var redan då lite småkär i Veddige. Så, 2007 januari tog jag över pizzerian från honom. Jag hade lite sparade pengar och jag fick låna lite på banken. Att jobba i Veddige passade bra med min hobby. Jag samlar på gamla motorcyklar. En dag såg jag att banken sålde Kapmanshuset. Det är ett hus med två lägenheter och jättestora lagerlokaler. Jag var inte intresserad av lägenheterna, jag ville ha plats för min motorcykelsamling. Men jag blev hyresvärd på köpet (skratt). MC samlandet fick fart också. På tolv år har de blivit 60 stycken. 5 av dem är nya. De mesta köper jag i Bulgarien. Jag förhandlar om dem på nätet och när jag åker ner då tar jag med mig ett släp för att frakta hem dem. 

– Köper du alla dessa i Bulgarien?

Ja, alla. De är så billiga där. Och folk är så fattiga så de säljer gamla motorcyklar istället för att laga dem. Jag är orolig för att dessa motorcyklar försvinner. Och det finns inte många som samlar på dom. Vi är några i Sverige som håller kontakt och tipsar varandra. 

Jag samlar bara på gamla östeuropeiska märken. Det är mest Jawa (Tjeckisk motorcykel) och min favoritmärke: Izh (Gamla sovjetiska motorcyklar som till en början var kopior av tyska DKW från 1928.).

– Du har nyligen flyttat till Veddige. Hur gick det till?

Det var väldigt intressant historia faktiskt. Mats Tovedal skulle renovera sitt kök i Tovedals kafé. Då hade jag två restauranger i campingen i Träslövsläge. Han behövde låna ett kök en månad, eller så. Han frågade vad ska han betala, då sa jag ”Mats det spelar inte så stor roll, jag använder dem ändå inte på vinterhalvåret. En månad blev fem månader. Då ångrade jag lite att jag tog inte betalt. Men du vet, vi är ju invandrare. Vi tänker inte så. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Man behöver inte betala för allting. Han behövde hjälp flera gånger och han vill så gärna betala mig. Men jag sa: ”Mats, jag hjälper dig gärna utan att få något tillbaka”. 

Samtidigt letade jag efter ett hus att bo i. Men alla var för gamla eller för dyra. När Mats kom förbi en gång i mitt kontor på restaurangen i Träslövsläge och jag var just väldigt besviken efter en husvisning i Vare. Ha såg på mig det och frågade vad är problemet. Då sa jag att jag letar efter ett hus men jag har svårt att hitta en som jag gillar. Då sa han: ”Peter, min fru har ett hus i Veddige om du är intresserad”. Jag ville köpa huset utan att titta på det. Men vi åkte till Veddige och kollade på det. Det var precis som jag ville ha det. Stenhus, rätt storlek och rätt pris.

Då tänkte jag: hade jag inte lånat ut köket till Mats då hade jag aldrig kommit över det här fina huset i Veddige.

Det måste finnas en gudomlig planering i allt!

Här bor vi nu med min fästmö (vi är förlovade faktiskt) och våra tre barn. Hon är finska. Men eftersom hon själv inte så bra på finska, bestämde hon sig tidigt att inte lära våra barn på finska. Hennes föräldrar som kan finska, bor ju i Skövde. Så vi pratar svenska och bulgariska där hemma. Barnen är fantastiska. De blandar språket hejvilt, ingen annan skulle förstå de, bara vi (skratt). När vi är i Bulgarien då parar de rätt bra bulgariska efter ett tag.

– Jobbet då? Går pizzerian bra, annars?

Vet du Sandor, åren 2007-2012 var rena galenskapen. Vi sålde så mycket att vi mådde inte bra. Mina läppar blödde av nervositet att klara dagens beställningar. Jag tror inte att man kan baka lika bra pizzor, när det är så mycket! Jag önskade att vi behövde jobba lite mindre! Att kunna slappna av lite, ta en kopp kaffe då och då. Men nu är det bättre. Det har lugnat ner sig, tack vare att det finns andra matställen också i Veddige. Du vet, jag önskar att folk ska kunna komma in, beställa en pizza, ta en öl eller ett glas vin till, lyssna på musik, spela lite biljard, sen kan de gå hem nöjda. Jag vill också hinna med att läsa tidningen, fixa fakturor och framförallt, att vara med familjen. På sommaren, tar vi våran Transporter med sju sittplatser och åker ner till Bulgarien. Resan tar tre dagar, vi övernattar i Tyskland och i Ungern. Den bästa maten finns i Ungern! Ibland tar vi en natt i Serbien, men oftast kör vi bara på för att snabbt komma fram. Och där nere bygger jag min pensionsförsäkring, ett hus med flera lägenheter, som jag kan hyra ut eller bo i själv en gång.

Sandor Olah