Husdrömmar med Jennie & Andreas

Husdrömmar med Jennie & Andreas

Hur var det att ha ett TV-team som följde er under resan?

– I börjar kändes det stelt att ha kameror riktat mot sig så fort man sa något men vi vande oss väldigt fort. Vi kom snabbt in i hur vi skulle prata och vart vi skulle titta osv. 

Det var en rolig upplevelse som vi absolut inte ångrar. 

Vi har fått så fin relation med alla inblandade från SVT och många nya vänner som vi planerar att träffa i sommar. 

Var det motiverande eller stressande? Vad tyckte familjen om uppmärksamheten?

– Att ha SVT med på resan har faktiskt bara varit roligt! Vi jobbade hårt för att hålla bygget någorlunda städat – alla fall när SVT var där! 

Och sen hade vi ju ett datum då sista inspelningsdagen skulle ske och det var väldigt motiverande. 

Vi skulle egentligen varit med i säsongen 2022 men blev framflyttade ett helt år så det var bara att köra. Altanen byggde vi i februari istället för i maj som vi planerat! Men nu har vi altanen klar och har kunnat sitta ute och njutit av vårsolen. 

Vi hann bli klara med allt utom panelen på väggarna i uterummet. Hela husbygget startade i januari 2020 och vi flyttade in i slutet på oktober 2020. 

På grund av coronapandemin blev Jennie permitterad och hade då tid att packa och röja i familjens gamla hus på Viskastigen. Andreas har jobbat heltid med husbygget. 

Jennie och Andreas flyttade hela bohaget på egen hand, utan flyttfirma. Jennie packade upp allt samtidigt som Andreas färdigställde de sista i husbygget.

– Vi har fått sån otroligt fin respons efter att programmet sändes i SVT, berättar Jennie. Mer än vi någonsin kunnat drömma om! Vi har fått brev och kort med lyckönskningar skickade till oss. Vi har fått telefonsamtal från olika delar i hela Sverige. Vi har fått gåvor. Vi har blivit stoppade när vi varit ute av folk som berömt huset men framför allt oss som familj. 

Hela familjen har blivit överrösta med fina ord från både kända och okända människor. Det är så fint! Det värmer, vi blir så berörda och rörda.

Saknar ni något från att bo inne i Veddige, och vad är det bästa med att bo lite utanför själva samhället?

– Vi saknar nog ingenting, säger Jennie. Det är ju fortfarande väldigt nära. Bara ta en promenad eller hoppa upp på cykeln. 

Allt är bra med att vi bor utanför samhället. Lugnet, tystnaden, naturen. Vi älskar att vakna till fåglarnas kvitter och ljudet från skogen istället för trafiken på Viskastigen eller någons gräsklippare. 

Har ni några tips till andra som går med husdrömmar?

– Gör det! Men tänk på varför ni gör det, råder Jennie. Vi gjorde detta eftersom vi hade en dröm om det, vi planerade i fyra år innan vi började bygga. 

– Och relationen är viktig – har ni inte en stark, trygg och kärleksfull relation så ska ni nog jobba på den istället för ett hus. 

Vad hade ni gjort annorlunda idag, och lärde ni er något nytt om er själva längs vägen?

– Eftersom allt har gått så bra hade vi inte gjort något annorlunda. Vi har gått igenom så mycket tillsammans men vår relation och vår kärlek har aldrig sviktat. Vi inser att vi bara blir starkare tillsammans för varje gång. Vi kompletterar varandra så fantastiskt bra och det har vi verkligen insett under husbyggets gång. Andreas har byggt allt, Jennie har målat, städat och burit material. Barnen har också hjälpt till med en del. 

Vi är ett team, ett jäkligt bra team!

Text: Samuel Linde · Foto: Andreas Vinterthun & Karin Linde

Från dröm till verklighet

Från dröm till verklighet

Att jag brinner för hälsa och välmående har nog inte undgått någon som träffat mig de senaste åren. Som idrottslärare på Vidhögeskolan ägnar jag dagarna åt att hjälpa ungdomar hitta sin träning och rörelseglädje, har man inte fastnat för de stora bollsporterna kan det vara svårt att hitta den fysiska aktiviteten som kroppen behöver både fysiskt men framförallt psykiskt – speciellt när allt runt omkring oss utvecklas till att kräva så lite rörelse som möjligt… Det här gäller ju såklart inte enbart barn och unga utan även vuxna kan behöva lite push i rätt riktning men långt ifrån alla är bekväma med att kliva in på ett publikt gym och blotta sin osäkerhet, många vill vara tränade redan INNAN man börjar och så blir det liksom aldrig av.

2019 tog jag ett stort steg då jag gick från att leka med tanken på att utbilda mig till personlig tränare till att faktiskt göra det, på riktigt! Under ett halvår pendlade jag till Stockholm och Bosön för att bli Endurance Personal Trainer – personlig tränare med specialkompetens inom konditionsidrott! En fantastisk tid där jag än en gång fick bekräftat för mig att ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte vet eller kan allt…! Just vetgirigheten är ett signum för mig, det finns ALLTID något nytt jag kan lära mig, till exempel att bygga ett utegym.

Jag har under åren som följt haft löparkurser för såväl nybörjare som mer inbitna löpare och även det jag kallat HälsoCamp – en stunds rörelse för alla där man gör efter sin nivå för dagen, långt ifrån de BootCamps man kanske mer hör talas om. Rörelseglädje i det lilla och enkla som blir av vecka efter vecka!

Garaget förvandlades till en PT-studio där enskilda kunder fått träna i en lugn miljö utan att känna sig uttittade av andra. Höstens stora succé blev kursen “Kom igång med styrketräning” i det som kallas för SmallGroup (personlig träning i liten grupp vilket ger ett lägre pris men ändå väldigt personligt). Men. Så kom den där pandemin – och helt plötsligt hade jag vuxit ur garagestudion för grupper. Eftersom jag själv älskar att träna utomhus började då tankarna snurra om man inte skulle kunna få till något annat, något större och bättre!

För många Veddigebor finns tennisbanan hos Bertil och Inga Larsson i minnet men de senaste åren har den tyvärr inte varit i drift. Tennisbanan var min morfars och morbrors projekt och till min stora glädje fick jag nu göra om den till mitt projekt!

Jag hade många idéer, ritade och skissade. Micke fick sedan omsätta mina ritningar i konstruktion.

Så i februari var det dags att sätta igång, det första som behövde göras var att ta bort all tennismassa som låg i ett översta lager om ett par centimeter. Emma, som längtade efter armgången mer än mig, var till stor hjälp! 

Gräva är inte min favoritaktivitet men oj vad jag har grävt… Rejäla hål för att kunna gjuta fast plintar till en stabil konstruktion. Det tråkiga med allt förarbete är att det är av stor vikt att det är bra gjort för att slutresultatet sedan ska bli bra men det syns ju knappt att man gjort något! 

Så när dagen väl kom att börja bygga det som faktiskt ska synas och tränas i var jag som ett barn på julafton! Stolpe efter stolpe kom på plats och sakta men säkert började man kunna se hur det skulle se ut – nästan bättre än bilden jag hade i mitt huvud! 

Fokus i hela bygget har varit att komma bort från “vikthets” och att istället jobba med rörelseglädje och mycket egen kroppsvikt. Därför finns det massor av krokar att använda till exempelvis gummiband, rep att klättra i, en armgång, däck i olika varianter och olika typer av hinder. Tanken är att träningsmöjligheterna ska passa ung som gammal! De vikter och material som tillhör utegymmet är inte markerade i kilon utan ordnade i färgkategorier; rosa för lätt, grönt för lite tyngre och de blå är tyngst. 

Nu är min dröm redo att användas; boka dig på kurs, öppna pass eller samla ihop ett gäng och boka en stående tid under ett par veckor med eller utan instruktör. Företag har börjat boka in sig för att tillsammans i personalgruppen arbeta hälsofrämjande, vilket jag tycker är toppen för folkhälsan!

Tack till Axima/Bil och Traktor för traktordäck, Hjulbulten för bildäck, Niklas Scheller för vikter till skivstänger, Mikael för återvunnet material, mamma och pappa för all hjälp och självklart till mina hyresvärdar för att jag fick lov att använda morfars gamla tennisbana! Det största tacket riktas till Micke och Horreds Måleri, utan dig hade det inte blivit mer än en dröm på papper!

Evelina Enberg

Att hitta ljusen i mörkret

Att hitta ljusen i mörkret

Vi sitter på altanen och blickar ut över fälten som håller på att slå om till härligt ljusgrönt. Himlen är full av moln som varierar alla de toner från vitt till mörkgrått. Små fläckar av blå himmel syns här och där. Det är varmt och vi har tagit skydd under ett stort parasoll. Våra barn som går i samma klass leker tillsammans på studsmattan.

När vi var i deras ålder gick vi ihop på det som då hette Lekis, tillsammans med Karins man Samuel. 

Nu är det 2021 och vår kull fyller 40.

Tiden går sanslöst fort. Livet går fort. Upp och ner. Vi har idag stämt möte för att ta del av Elins tuffaste period. Tiden då hon plötsligt och utan förvarning förlorade sin Jonas. Pappan till deras två barn. Mannen som det var tänkt att hon skulle dela sitt liv med.

– Jag och Jonas träffades, 2005 måste det ha varit. Så det var ju ganska många år sen. Han var ju från Strömstad. Hans bästa kompis och min bästa kompis förde oss samman. Det sa inte klick, men det växte fram nånting ganska snabbt mellan oss. Vi levde några år i Göteborg, flyttade till Varberg. Började bli sugna på hus och barn och allt sånt där. Och för sju år sen, när vi fick vårat första barn flyttade vi ut till ett hus här i Veddige. Jag trodde ju aldrig att jag skulle komma tillbaka till Veddige. Men nu är jag extremt nöjd att vi köpte detta huset och flyttade in. Vi fick ju först Anna-Vera, ungefär när vi flyttade in hit. Och ungefär 1,5 år senare kom Sigge. 

– Jonas friade år 2009, fortsätter Elin och skrattar. Vi hade vart förlovade i nio år liksom. Så, ja, vi diskuterade faktiskt och ett par gånger beställde vi hem såna där papper – hindersprövning, och fyllde i. En gång åkte vi till Skagen, och då var vi faktiskt väldigt nära att gifta oss. Tänk om vi ändå hade gjort det då!

– Ångrar du det idag, undrar jag.

– Ja, det gör jag, svarar Elin men säger samtidigt att de inte riktigt var säkra på alla detaljer kring ett eventuellt bröllop. Sen kom ju barnen och då ville de vänta tills de blivit några år äldre. 

– Det ångrar man extremt mycket nu, att man inte bara gjorde det säger Elin, och fortsätter:

– 2018 jobbade Jonas här i Veddige på Vidhögeskolan. Jag hade fått jobb och skulle börja jobba heltid. Nu skulle liksom det nya livet börja efter småbarnsåren. Full inkomst och vi hade en positiv känsla där. Men det varade ju inte så länge.

Vi fyller på kaffekopparna på bordet. Barnen leker fortfarande glatt runt hörnet och deras skratt och små röster hörs hela tiden.

Vi har nått delen av samtalet som handlar om tiden då Jonas gick bort.

Jag frågar Elin vad hon minns från de dagarna.

– Dagarna innan hans död är nästan värst. Jag minns väldigt väl när jag fick samtalet om att det hade hänt nånting. Det var på torsdagen. Jag stod och jobbade på fabriken. Jag jobbade på Eson Pack då. Det är väldigt högt ljud där, men jag kände hur det ringde i mobilen som jag hade i fickan. Kollade på den och trodde det var en försäljare som ringde. Jag struntade i det. Det ringde ytterligare fyra gånger. Sen kom ett sms. I det skrev någon att hon träffat min man som var väldigt sjuk och precis blivit hämtad av ambulans.

Elin berättar att det första hon tänkte på var att Jonas hade MS. Hon försökte knyta detta plötsliga till det, men fick inte ihop det alls. 

Hon fortsätter med att berätta kring hur hon sedan efter visst krångel får fatt i tjejen som ringt och skickat sms:et. Det är en jättetrevlig tjej som talar om för Elin att hon är kund på Önska.

Jonas hade alltså åkt in till Varberg med Anna-Vera och Sigge för att köpa födelsedagspresent till Elin som fyllde år på lördagen. De hade vart på Önska, köpt present och sedan gått ut. Men strax efter hade Jonas kommit inrusande igen med barnen. Han hade lyft över Sigge till kassörskan och sagt något i stil med att:

– Ni måste hjälpa mig, något är fel.

Sedan hade han ramlat ihop. Han hade börjat sluddra.

– Allt hon sa gjorde ju att jag direkt tänkte ”stroke” säger Elin.

Elin är tacksam för att detta inte hände en dag när Jonas var hemma själv med barnen utan att det faktiskt hade vart människor omkring dem där och då. En av dem som hjälpt till var till och med sjuksköterska. Från det att han föll ihop och larmsamtalet ringdes, tog det ca en kvart innan han åkte därifrån i ambulansen. Det gick ju väldigt fort.

Elin och barnen

Elin berättar varmt om personalen på Önska som tagit hand om barnen under tiden. Hur de underhållit dem med film, pyssel och frukt.

Och precis här, mitt i samtalet får vi ta en paus. Våra barn har tröttnat på studsmattan. Glassar, kakor och dricka är slut. Nu vill de leka i skogen. Vi ser till att alla får på sig skor och ser dem sen skutta iväg mot vitsippor, mossklädda stenar och linbanan!

När barnen väl är nöjda och igång igen så fortsätter Elin berätta om den där torsdagen i april 2018. Hon berättar hur hon fick skjuts till Varberg av sin pappa och att hennes mamma som redan var i Varberg mötte upp barnen. Elin berättar hur hon genast började strukturera upp närmaste planen i huvudet med barnen. Hur hon tänkte att hon hört om andra som fått stroke. Att detta inte är slutet utan kommer bli bra.

De åkte till sjukhuset ihop. Väl på plats fanns redan Jonas pappa med sin fru och Elin fick veta att Jonas nu var nedsövd. 

Elins föräldrar åkte hem till Veddige med barnen och Jonas skickades till röntgen. 

Neurologläkaren och Elin pratades vid. Elin berättade att Jonas klagat på lite ont i nacken under några dagar. Det verkade bekräfta läkarens teori om vad som hänt. 

Efter röntgen rullades Jonas in på intensivvårdsavdelning. Elin fick sitta ner i ett litet väntrum. En sköterska kom och satte sig på huk och erbjöd väldigt mjukt ett glas saft.

– Det bådade inte gott, säger Elin om känslan hon fick där och då. Sen var det bara tystnad. Jag, Jonas pappa och hans fru liksom bara satt där och väntade.

Sedan kom neurologläkaren och började väldigt lugnt, sakligt och tydligt berätta om rupturen som uppstått i Jonas nacke. Vissa ord han använde gjorde att man liksom hajade till. Man väntade hela tiden på ett: ”Men, nu ska vi göra så här”. Men istället säger läkaren:

– Vi har provat att ge propplösande, det funkade inte. Vi har haft ett par samtal med experter på Sahlgrenska. Det går inte att på nåt vis gå in och operera. För det är för mycket känsligt där bak. Det går inte. Hade det hänt någon annan stans så kanske. Vidare berättar läkaren att den delen av hjärnan som styr det mesta redan är påverkad. Så stor är skadan. 

– Där bröt jag ihop. Jag skrek och grät, berättar Elin och säger att torsdagen den 12 april var ett av dödsögonblicken. Det första och även det största. Det var ju då jag förstod att: ”Nä, det här kommer ju inte att gå bra.” Fram till den stunden hade jag ändå på nåt diffust sätt tänkt att det är klart att det finns nån slags lösning! Folk klarar ju och överlever en stroke. Han är ju bara 38 år!

Elin beskriver sjukhusvistelsen i helhet som konstig på det viset att den var så blandad. 

– Jag har vissa, konstigt nog, minnen som är jättefina. För under de här dagarna kom ju familj och flera av hans kompisar och det var ju väldigt vemodigt fina stunder som man hade där inne. Och den där väntan. Jag visste ju att man inte väntade på något bra. Jag väntade ju bara på att det skulle konstateras svart på vitt. Att nu är det över liksom. Jag är ändå tacksam för att jag fick de dagarna där inne för de hjälpte mig nog väldigt mycket. Jag märkte ju att när jag åkte hem på söndagen tyckte ju jag att jag kände mig lugnare än de som inte hade vart med på sjukhuset. Jag hade ju fått gå igenom nån slags process där inne som inte de fått hemma liksom. 

Jonas, Elin och Anna-Vera

– På fredagen var det många som kom och gick. Det var mycket väntan. Det var ett möte på kvällen där. Jag och Eva, alltså Jonas pappas fru, sa att varje möte var som att gå fram till ett stup. Så efter varje möte sa vi, ”jaha, då var det stupet avklarat”. Man visste att nån gång kommer de putta oss. Det var liksom den känslan varje gång. Man undrade inför varje möte vad de skulle säga. Men iallafall, det mötet där på fredagkvällen. Vi var många med då. Många läkare och fler anhöriga var med. Min syster och Jonas mamma t ex hade kommit. Så det var ett ganska stort möte. Och de förklarade liksom då att de inte såg någon förbättring. Man kan ju alltid hoppas på ett mirakel, men det var svårt att säga det för det var så mycket som var skadat redan sådär. Och då frågade Jonas pappa om det faktiskt var så att Jonas skulle kunna dö redan under kvällen. Han fick till svar att det skulle kunna bli så. Och även det blev ett stup. För även om man visste det, så var det hårt att höra det sådär. Då blev det ju ganska mycket känslor för alla när läkaren sa det. Det tog på alla oss som satt där. Senare på fredagkvällen satt jag där. Med min syster. Hon hade ju kommit och skulle sova över där med mig. Fredagkvällen var lite konstig. Många hade ju kommit men åkt hem igen. Så jag och hon satt ganska mycket själva. Och det var stunder av konstigt vacuum. Vi var där. Och liksom… Plötsligt satt vi där hos honom och pratade om väder och politik rakt över honom. Vi till och med skämtade om det, för han tyckte alltid att vi var så jobbiga när vi kom tillsammans. Så vi sa att han hade ju hatat det här.

Elin skrattar till. Vi korrigerar det stora parasollet lite. Kollar till barnen som tröttnat på leken och behövde lite tips på nästa äventyr. De hastar iväg mot en spännande utkiksplats.

Elin tänker lite. Säger att fredagen liksom nästan var som lugnet före stormen. För på lördagen skulle barnen komma. Samt Jonas syster med sina barn innan de skulle hem sen. 

– Man nästan förberedde sig på att kommande dag skulle bli fullt ös, fortsätter hon. Det var nästan som att jag skulle ta emot nån sammankomst av nåt slag. Hon ler igen och fortsätter att berätta om lördagen.

Lördagen den 14 april 2018. Dagen då Elin fyllde 37. 

Samma datum som Jonas förklarades död.

– Jag har mycket fina minnen från den dagen. För jag hade liksom hört av mig till några av Jonas kompisar via messenger och liksom berättat vad som hänt och kommer hända och vill ni så kan ni komma om ni vill ta farväl. Dom är utspridda i Skåne, Strömstad och Göteborg och så. Men dom blev säkert en sådär 11-12 stycken som kom.

Elin pausar. Tar ett djupt andetag innan hon fortsätter:

– Det var så himla himla fint. Vi satte oss. Dom samlades runt hans säng där först och spelade en låt som de har många minnen till. De grät. Satt tysta. 

– Jag hade stunder då jag fick bryta ihop. Och stunder när jag fick vara lite stark. Varje gång det kom någon ny till sjukhuset följde jag med dem in till Jonas. Var med där i deras första reaktion. Ibland fick jag vara den som tröstade.

– Lördagkvällen blev jättefin. För då satt dom kvar ganska länge, hela hans kompisgäng. Min kompis Lisa hade kommit. Och min syster var med. Och vi satt där. I det där ”anhörigköket” Alla började berätta om minnen och historier om Jonas. Många historier är ju inte rumsrena och ganska bisarra. Så det blev liksom att vi satt där ihop och skrattade. Personalen hade sagt till min syster att de tyckte att det var underbart att höra så mycket skratt från det rummet för det brukade de inte göra. 

– De dagarna var asjobbiga, men de var också fina. Det var som en bubbla där inne. Personalen som var så mjuk och fin. Lördagen var verkligen superfin. 

– Söndagen var också jättefin, fortsätter Elin.

Hon berättar vidare att Jonas organ skulle doneras vilket gjorde att hon hade fått veta att på fm skulle han skickas iväg för operation.

– Fram till operationen kändes han ju levande, även om han inte egentligen var kvar längre. Han hade slangarna och allting. Han låg ju och andades såg det ut som. Hjärtat slog. Han var varm. Så då… Där fick jag ju en stund. Lägga mig där hos honom en stund. Jag tror att Ida och Lisa satt med i rummet, funderar Elin och fortsätter.

– Eller nä. Jag var nog själv. En stund. När de hade dödförklarat honom där på lördag eftermiddag. Då hade jag också haft en stund ensam med honom. Jag spelade Håkan Hellströms ”Hurricane”. 

– Det var nog andra gången som jag bröt ihop, men första gången som personalen såg mig bryta ihop. Då var förresten Ida med mig. För jag liksom… Du vet… skrek. Jag kunde inte kontrollera det. Då stod Ida och bara höll sin hand på mig liksom. Fram till dess hade jag nog vart samlad. För jag väntade nog på… att det skulle bli klart liksom. Det blev nog en slags lättnad där och det var nog då allt släppte.

Elins röst brister. Tårarna rinner nerför hennes kinder.

Vi pausar lite. Så många känslor som ryms i de andetagen.

Hon fortsätter med att berätta mer om söndagen. Hon vill berätta om den fina stunden där på morgonen. Då hon skulle ta farväl. Innan Jonas skulle rullas iväg för att donera organ.

– Jag grät då också. Men då var det mer sådär… Alltså, jag kände att när jag går ut från rummet ska jag ha tagit farväl. Man är ju aldrig klar. Men ja sa hejdå till honom. En del i taget. Jag gav honom en puss. Sen satte jag mig upp och sa ”Nu är jag färdig”. Och det var perfekt tajming, för precis då kom personal för att hämta honom till operationen.

Återigen blir vi avbrutna av våra sexåringar och lillebror Sigge. De har minsann lekt klart ute nu. Så det är tydligen dags att utforska leksakerna inne i huset. 

När vi sätter oss ner i soffan på altanen igen så fortsätter Elin berätta.

– Under hela tiden jag var på sjukhuset var sjukhusdiakonen hos mig och pratade och så. Hon var till grym hjälp för mig. Så himla bra att ha med henne. Så där på söndagen medan Jonas var på operation, det tog ju några timmar, så satt jag, Lisa och min syster Ida och hennes man också där med diakonen. Vi bara pratade. Alla dessa timmarna. Vi skrattade. Vi grät. Diskuterade begravning. Hon gav en massa tips. Det blev en jättemysig stund. Vi tog en promenad. Det gjorde att jag har bra minnen från det med.

– Efter operationen hade de gjort iordning honom. De berättade för mig att nu skulle han inte se levande ut längre. Han skulle ha en annan hudfärg. Han skulle ju vara utan alla slangar och så. Han såg verkligen inte ut som Jonas längre. Ansiktet hade börjat sjunka in redan. Han var ju väldigt levande när han levde. Typ rund, säger hon och ler. Jag gick in först. Det var konstigt. Jag kände mig redan färdig ju. Jag hade haft flera farväl så när jag kom in kände jag direkt att ”nä, men det här är inte Jonas. Han är inte här längre”. Och det blev nästan lite, luften ur. Jag kände mig klar med sjukhuset. 

– För mig blev det ju att torsdagen var ångest och sen blev det ju en ganska fin kärleksfylld… ja… alltså trots allt det hemska.

Jag frågar henne hur hon upplevde tiden efteråt.

Hon svarar att första tiden var det allt. De där faserna man läst om att man ska gå igenom liksom. Det var ju stunder då man var så utmattad så man nästan inte kände nåt, för hjärnan bara orkade inte. Sen hade man stunder då man kunde sitta och prata med någon om allt och inget. Jag tittade en del på youtube. Bara för att tankarna skulle få fly lite. Ibland fick man lite panik och undrade hur jag skulle klara det här? Hur ska jag kunna lösa allting? Sorg. 

– Jag hade med mig diakonens ord, säger Elin. ”Nu när du kommer hem, ge dig själv några veckor där du bara tar det lugnt. Det kommer vara många nu som kommer säga att du måste lösa en massa saker. Och det är saker som ska lösas, men du kommer hinna det. Stressa inte nu! Ta inte en massa beslut när du är i det här tillståndet! Tillåt dig själv att bara få vara!” Och de orden tyckte jag var väldigt bra. För det var ju många runt mig, som ville vara snälla och hjälpa till, såklart – alla ville ju hjälpa. Så i början var det ju en del sånt. Så då fick jag säga ja, det måste vi, men inte nu. Nu väntar vi lite och andas först! Det var väldigt värdefullt. Det gjorde att jag faktiskt första tiden tillät mig själv att bara vara. 

Hon tänker lite, och fortsätter sedan.

– Samtidigt så kan ju jag känna att första halvåret var det ju ett himla tempo på mig. Efter 1,5 månad började jag jobba heltid. Då var det många som ville att jag skulle ta det lugnt och inte stressa på med för mycket. Men jag tror att jag insåg att jag var för chockad för att ha någon glädje av att vara hemma. Jag behövde sysselsätta mig lite grann. Sysselsätta hjärnan, plus att jag var orolig för ekonomin. Eftersom vi inte var gifta så var det en massa grejer. Jag skulle köpa ut barnen från huset. Ha tag på en jurist som skulle hjälpa mig med bodelning och allting. Så jag var också osäker på om jag skulle ha några pengar. Så jag kände att jag inte kunde kosta på mig att inte jobba. Så det var ju det också. Så första halvåret öste jag på rätt rejält. Jobbade heltid och hade barnen. Kände väl någonstans hur stressnivån smygande ökade och ökade. Till slut där i början av november blev jag sjukskriven. Jag var hela tiden på väg att få panikångestattacker och jag hade hjärtklappning och satt på jobbet och höll tillbaka tårarna. Jag orkade inte mer. 

– När jag ser tillbaka nu – det är ju tre år sen. Alltså, det har tagit mig tre år att landa. Och jag är såklart inte färdig. Men jag är en väldigt annorlunda Elin, jämfört med henne jag var då. Det har tagit sin lilla tid. Sorg är ju en process som pågår länge. Först var det första året. Jag körde på. Gick in i väggen. Bara helt trött och orkade inget. Sen var det som att 2019 så gick jag in i en ny sån där period där jag körde på – fast på andra sätt. Jag skulle fixa en massa och jag hade många grejer för mig. Jag flydde väl fortfarande från att verkligen landa. Sen kom ju 2020 med corona och man bara tvingades att vara mycket själv och i lugn och ro. Och, alltså, jag tänker… Första året – man hinner inte sörja riktigt, för det händer så mycket runt en. Folk hör av sig. Skickar blommor och så vidare. Man är så uppe i det då. Sen, två år senare, då hinner alla tankar komma. Så 2020 blev verkligen sorgbearbetning för mig. Sorg kräver tid. 

Det blir en paus på några sekunder. 

Jag frågar sedan vart hon är idag – tre år senare.

– Det känns som att jag blivit tio år äldre. På ett bra sätt, säger hon och skrattar till lite.

– Jag är på en bra plats på så sätt att jag känner mig… alltså jag har fortfarande en del hälsogrejor som jag jobbar med, men jag känner mig ändå ganska trygg med att jag löser det här och det funkar bra. Livet är bra! Trots allt som har vart tufft det senaste året också med människors hälsa och så. Min axel hoppade ur led… Hela detta året har vart typ ”jag mår inte bra” säger Elin med ett skratt.

Hennes bruna ögon glittrar. Hon stryker en brun slinga hår från ansiktet.

– Fysiskt, alltså. För mig, när nåt sånt här händer, så kan man ju välja mellan två vägar. Och i början var jag mycket åt katastrofvägen för jag har ju sett när det värsta händer. Så hjärnan gick ju lätt dit. Det kan den fortfarande göra. Men sen finns det den andra vägen. När någon dör och man blir påmind om att livet är kort – varför inte ha det så gött som möjligt under den korta tiden! Alltså att man uppskattar livet. Samtidigt som livet blir läskigt, så blir det också väldigt fint på samma gång! Och jag landar väl mer och mer åt att jag slappnar av i det. Och väljer kanske vägar i mitt liv som jag inte hade valt förr. För att jag nu går mera på känsla. Magkänslan och hjärtat liksom. Jag har nog accepterat att sorgen och saknaden är mer en del av mig nu. Den finns där, och den har förändrat mig. Men det är ok liksom. Låter det flummigt, undrar hon med ett skratt.

Vi sitter där ihop. Stannar upp igen. Ett par sekunder. Funderar. Kanske låter vi orden och hennes fråga sjunka ner. Vi konstaterar att det inte låter flummigt.

– Det känns som att jag vuxit upp, säger Elin eftertänksamt och fortsätter. Fram till att jag var 37 så var jag fortfarande ”20-åriga Elin” som inte riktigt litade på sin egen förmåga typ. 

Jag ler, och fyller i:

– Och här sitter du nu – och är expert på robotgräsklippare, utbildar dig och har dessutom  fixat och grejat en massa med hemmet både ute och inne – helt själv! 

Hon skrattar igen.

– Ja! Det är så konstigt det där, för när Jonas levde så somnade jag sittande om han ens sa ordet gräsklippare eller bygga nåt… Alltså – blä. Jag var så ointresserad. Men helt plötsligt, när man är så illa tvungen så är det fint att se att ”Shit, jag klarar ganska mycket själv”! Det stärker ju en att se att man faktiskt kan! För det första en tänker är ju att ”Nä, det här kommer ju aldrig gå. Jag klarar inte det.” 

– Du har ju gått igenom ett av de värsta tänkbara scenariorna för väldigt många. En sån sak som många tänker att ”Wow, så stark hon är som tog sig igenom det. Hade det vart jag så hade jag aldrig klarat mig.” säger jag. Hon svarar:

– Så tänkte ju jag förr också. Om man hörde om sådana här grejer att man förlorade nån så på det sättet. Men det konstiga är så här… Självklart tar sig alla sig igenom på olika sätt. Men när det väl händer så har man ju faktiskt inget val. Hur mycket man än tänker att det inte får vara sant. Att man inte går med på det. Jag kan fortfarande tänka ”Nämen, dog han? Det är ju skitkonstigt. Det händer inte mig!” Men när man väl är i det så är man ju så illa tvungen. 

Det bästa jag tog med mig – från diakonen igen – är en superenkel grej, men jag tog verkligen med mig detta: ”du måste hitta ljusen i mörkret”. När hjärnan inte kan tänka långt fram – tänk inte långt fram. Ta en timme i taget. Eller en halvtimme. Var i nuet. ”Vad vill jag göra nu? – Jag vill dricka kaffe. Ja, men drick kaffe då.” 

Gör det du behöver för stunden. 

Vi avslutar ett mycket fint samtal som kantats av barnens lek, kaffe i små söta loppisfyndade koppar och ljuvligt fågelkvitter med att nämna den 14 april.

Elins födelsedag. Jonas dödsdag.

– Det är ändå min födelsedag, säger Elin. Vi ska fira mig OCH minnas honom. Det är en anledning att fira, och det skulle han också velat att vi gjorde. Så kan man samtidigt ta en extra skål, och nicka uppåt till Jonas. Jag tror jag tänker så i allmänhet – liksom visst har jag mörka stunder, men, sen han dog känner jag mer än någonsin att jag vill leva. Mer än någonsin känns livet fantastiskt! Vad hade inte han gjort för att få en extra dag?

Fasen, uppskatta de här stunderna som du får! Lite så.

Text: Madeleine Nilsson. Foto: Karin Linde.

“Dole” andas framtidstro

“Dole” andas framtidstro

Det fanns en tid där det kryllade av små bussbolag runtom i kommunen. Karl-Gustav hade eget bolag. Gunnarsjö likaså, och Bua. Till och med i Grimmared fanns det en taxi och en buss. Den tiden är dock sedan länge förbi: Karl-Gustavs buss köpte upp Gunnarsjös bussbolag, och Karl-Gustav köptes i sin tur upp av Veddige Buss, som även tog över Grimmareds verksamhet.

– Vi är det sista lokala bussbolaget, säger Hans-Olof “Dole” Nilsson, vd för Veddige Buss, när vi träffar honom på kontoret en tisdagförmiddag i maj för att prata om företaget som i år firar femtioårsjubileum.

Tomas Haugen, som kört för bolaget sedan 1992 rättar:

– Säg inte att vi är det sista, det låter som att det är på väg utför. Vi är det enda lokala bussbolaget, det är stor skillnad.

Det må upplevas som en liten nyansskillnad i ordvalet, men det säger något om företaget som bokade körningar med sina tre taxibilar och en liten Mercedes-Benz-buss när Doles pappa Håkan köpte dåvarande Veddige Taxi av Georg Johansson 1971. Köpekontraktet sitter fortfarande i en pärm inne i arkivet (se foto här intill).

Sista taxikörningen genomfördes 2010. Sedan har det varit buss för hela slanten, även om busstrafiken tagit över långt tidigare. När Dole övertog företaget från Håkan 1995 bytte företaget namn till Veddige Buss.

– Jag får ofta frågan om hur många fordon vi har i företaget, berättar Dole. Folk ser våra bussar ute på vägarna, både när vi gör våra beställningskörningar eller kör skolskjutsar, och tänker att “det är väl 5-6 bussar kanske?”. Men vi har faktiskt 26 bussar.

Verksamheten har som för de flesta företag påverkats kraftigt av den rådande situationen med pandemin. Innan covidkrisen bröt ut utgjorde beställningstrafiken ungefär hälften av företagets omsättning. Kyrkor, pensionärsföreningar, idrottsklubbar, företagsresor över hela Europa – Veddige Buss kör i stort sett alla slags beställningskörningar. Nyligen slöt man avtal med Varbergs BoIS och har en dedikerad BoIS-buss till den allsvenska fotbollklubbens förfogande. Men beställningstrafiken står i stort sett helt stilla nu, så när som på de körningar man gör åt idrottsklubbar som fortfarande tillåts tävla på de högre nivåerna.

– I oktober 2019 köpte vi in tre nya bussar som vi skulle använda till beställningstrafiken, och bara några månader senare bröt pandemin ut och satte tvärstopp. Bussarna står fortfarande still.

Men bussbolaget som må vara det enda lokala som är kvar, men knappast det sista, blickar framåt:

– Beställningstrafiken kommer vi att jobba upp igen så snart den här krisen ebbar ut. Kunderna kommer tillbaka, det är vi övertygade om.

Dole andas framtidstro. Med rätt perspektiv och inställning går det alltid att hitta vägar ut ur kriser. När företaget förlorade en viktig upphandling om skolskjutsar var Dole på semester i Kroatien. Kontoret ringer – en av företagets konkurrenter har vunnit upphandlingen, och ett annat företag, Orusttrafiken, fick en mindre del av trafiken. Och Veddige Buss stod utan körningar. På hustruns uppmaning kontaktar Dole Orusttrafiken och föreslår ett samarbete, där Veddige Buss kan ta hand om de lokala körningarna som underleverantör. Det blir ett samarbete som pågår i 10 år, vilket Dole menar kan ha varit företagets räddning under den perioden.

– Upphandlingar är viktiga. Vi måste ha fasta körningar för att stå stadigt. När vi förlorade den upphandlingen gav jag mig den på att vi skulle vinna tillbaka uppdraget nästa gång vi fick chans – framförallt uppgiften att köra skjutsar till och från Veddigeskolorna, det är en oerhört viktig sak för oss. Och nästa gång vi fick chansen att lämna anbud vann vi.

Skolskjutsarna utgör en viktig del av de fasta körningarna. Företaget har genom åren kört skolskjuts över i stort sett hela kommunen. Under ett par år hade man till och med körningar i Falkenberg.

– Vi hade trafik i Tvååker, med bussar som gick där, och blev faktiskt tillfrågade att köra i Falkenberg. Vi hade slutat med taxikörningar och såg ett tillfälle att vidga våra vyer lite, berättar Dole.

Tomas flikar in:

– Det är roligt att köra skolbarn. Aldrig en lugn stund, och ungar är ofta pratiga och har massa frågor de måste få ur sig: “vad gör den knappen? vad händer om man trycker där?”

Han fortsätter:

– Vi är nog inne på tredje generationen skolbarn som “passerar genom” våra bussar. Det var en liten förskoletjej som brukade åka med oss. Jag sa till henne: “när du slutar nian, då är det väl dags att jag byter jobb”. Det var rätt längesen hon slutade skolan, och jag kör fortfarande!

Dole berättar också att barnen som åkt med skolskjutsarna ofta är de som i vuxen ålder återkommer och bokar resor med Veddige Buss:

– Det är inte ovanligt att någon som beställer en körning åt ett företag visar sig vara någon som åkt skolskjuts med oss när de var små.

När vi pratar ringer telefonen, en skola i Slöinge behöver en körning. Jag passar på att fråga Dole om det ofta blir körningar med kort varsel.

– Det händer hela tiden. Bussar går sönder, chaufförer blir sjuka, tågtrafiken strular och det behövs ersättningsbussar. Problemlösning är en stor del av jobbet. I ärlighetens namn så tror jag att det är en av anledningarna till att det fortfarande drar i mig att komma till kontoret efter 38 år på jobbet.

Ibland krävs det lösningar utöver det vanliga. När askmolnet efter vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott 2010 satte stopp för flygtrafiken i större delen av Europa befann sig Dole på hästtävling i Halmstad – barnen har alltid hållit på med ridning. En man i närheten pratar i mobiltelefon och Dole hör honom diskutera med någon i andra änden om hur man ska få hem en grupp resenärer från Rom. Dole sticker till mannen ett visitkort, och strax efter ringer Doles telefon. Stråx går en buss från Veddige, hela vägen ner till Rom, och hämtar upp ett sällskap på 15 som är strandsatta på grund av den inställda flygtrafiken. Inte nog med det, Dole lägger upp en annons på Blocket om körningen från Rom. Fler sällskap som befinner sig på olika platser utmed vägen norrut hör av sig, och efter några stopp genom Europa rullar så småningom en fullsatt buss med resenärer in över gränsen till Sverige.

Numera registreras alla körningar digitalt, men fram till för ett par år sedan skrevs de in i böcker. Hur långt tillbaka i tiden arkivet sträcker sig vet jag inte, men Dole letar fram en bok med körningar från 1983 och bläddrar fram juli månad, närmare bestämt tisdagen den femte.

– Här, säger Dole, och pekar på en rad med texten “9.00 Karlberg–Läkarstationen”. Det där är min första körning, en taxi till sjukhuset. Jag hade precis tagit körkort.

Idag, snart 38 år senare, rullar inga taxibilar omkring med “Veddige Taxi” tryckt på sidan längre. Men 26 bussar som tillsammans tar in 1177 passagerare rullar omkring på de hallandska vägarna, med idrottslag och skolbarn, i linjetrafik  – och inom en snar framtid återigen med kyrkgrupper, pensionärsföreningar och på gruppresor över hela Europa.

Veddige Buss är det enda lokala bussbolaget kvar, men arenan är global. Några planer på att byta namn för att spegla det stora upptagningsområdet är det tal om.

– Jag är nog en riktig lokalpatriot, säger Dole. Det ska synas att det är Veddige Buss, både när våra bussar är ute och kör, och i andra sammanhang. Det är därför det även är angeläget för oss att vara med och sponsra idrottsföreningar och andra engagemang. Jag är Veddigebo, och det vill jag ska synas.

Text: Samuel Linde

Kevin satsar allt på sin talang

Kevin satsar allt på sin talang

Många följde under våren Kevin Vos resa ända till finalen i TV4:s “Talang”. Den 18-årige danstalangen imponerade på både jury och publik med sina kraftfulla, egenhändigt koreograferade dansuppvisningar.

– Det var mitt femte försök att komma med i tävlingen, berättar Kevin. Varje gång jag blev ratad kändes det väldigt jobbigt, men tog varje nej som en utmaning att pusha mig själv till nästa nivå, att hela tiden utvecklas och göra en ännu bättre audition nästa gång.

Vi har stämt träff med Kevin i Don’t Blinks studio i Varberg. Madeleine har lockat med kanelbulle, och med med fika på bordet pratar vi om Kevins resa till Talang-finalen, en väg som gått genom Derome och Veddige.

– Vi följde Talang hemma hos Irene och Anders, det var de som tyckte jag skulle söka till tävlingen.

Irene och Anders är fosterföräldrarna som Kevin bodde hos från tredje klass till dess att han skulle börja åttan. Kevin gick i trean i Deromeskolan och gick sedan över till Vidhögeskolan när de var dags att börja mellanstadiet.

– Det var mysigt att spendera den tiden i mitt liv i Veddige. Jag har inte varit där på ett tag nu, men jag kan sakna området.

När Kevin var åtta år blev hans mamma sjuk. Kevin och hans båda syskon, en syster och en lillebror, blev för mycket för henne att ta hand om. Kevin, som var äldst, fick flytta till en fosterfamilj under en period. En tuff omställning för en liten kille att behöva flytta iväg från sin familj och vara ifrån dem under flera års tid. Han trivdes hos Irene och Anders, men hemlängtan var en del av vardagen.

– Det var under den perioden jag upptäckte dansen, berättar Kevin. Inspirerad av Michael Jackson och hans karaktäristiska moonwalk fick Kevin ett sätt att uttrycka sina känslor, en slags luftventil i en tillvaro som kunde vara svår att uthärda.

– Jag kunde inte sjunga som Michael Jackson, så jag försökte dansa som honom istället, berättar Kevin. Jag älskar musik, jag plockade upp både piano och gitarr, och spelade fotboll också. Men dansen var det som jag verkligen brann för. Den kändes liksom bara “rätt” för mig.

På Deromeskolan blev Kevin kompis med Victor Roos. De fann varandra, och under en period hade de dansen som gemensamt intresse. Vid en skolavslutning på Vidhögeskolan framförde de en dansuppvisning tillsammans, och många (inklusive artikelförfattarna) minns ännu det intryck killarna gjorde på både elever, lärare och föräldrar i Veddige kyrka. Det hann också bli ett bejublat uppträdande på Barnkalaset, familjefesten som arrangerades i Veddige under ett par år.

– Jag hade gått vidare från moonwalken och upptäckt popping, en dansstil med lite ryckiga, robotliknande rörelser, berättar Kevin.

Via poppingen upptäckte Kevin hiphop-dansen, och fick nys om att Studieförbundet anordnade kurser. Lockad av chansen att få dansa med andra, att få bli motiverad och inspirerad anmälde han sig till nybörjarkursen. Läraren tyckte Kevin var för bra för nybörjargruppen och skickade honom vidare till den avancerade gruppen. Den nu tolvårige Kevin utvecklades vidare som dansare, och fick chans att uppträda både solo och i grupp.

Kevin fortsatte att söka sin dröm, medan Victor satsade på hockeyn istället.

– Han följer sin dröm, och jag följer min, säger Kevin. Han är min bästa vän, och jag är glad att se honom lyckas.

Kevins familj skramlade ihop pengar för att han skulle kunna åka på audition en gång till – femte gången gillt – i augusti 2020. Med honom var mamma, systern och en kusin. Kevin hade jobbat stenhårt för att vara så välförberedd han kunde denna gång. Tidigare hade han fått höra att det är alldeles för många dansare som söker till Talang, det är för svårt att komma med i urvalet. Men denna gången räckte det hela vägen.

– Jag kunde inte tro att det var sant. Jag kom med.

Och på den vägen började en resa som tog honom ända till finalen i den prestigefyllda tävlingen. Många hörde av sig – kända och okända. Gamla klasskompisar skickade uppmuntringar, och människor hörde av sig via sociala medier och berättade hur de inspirerats och blivit berörda av Kevins historia.

– Jag fick verkligen reflektera över hur långt jag faktiskt kommit, att jag inte gett upp mina drömmar.

Nu nådde inte Kevin hela vägen fram, men en plats i finalen var långt mer än han vågat drömma om.

– Jag tror att jag satte väldigt stor press på mig själv när jag insåg att jag faktiskt var i final, berättar Kevin. Det var svårt att få tid att öva in något nytt på så kort tid. Det var bara en vecka mellan semifinal och final, jag hade bara tre, fyra dagar på mig att skapa ett helt nytt dansnummer.

Men vart ska de här drömmarna ta Kevin nu – är han nöjd med Talang-finalen?

– Jag vill komma ut i världen! säger Kevin med ett leende. Jag drömmer stort. Nu är det ett år kvar på gymnasiet, sen tänker jag åka till New York, jag är nyfiken på den amerikanska danscommunityn. Det kan nog vara utvecklande, tror jag. Och så kan jag besöka Disney World!

Text: Samuel Linde. Foto: Karin Linde.