Där kiwin blommar

Feb 20, 2016 | ViSKA! favoriter

Där kiwin blommar

I november uppfyllde jag en gammal dröm. Sedan jag var liten har jag haft en längtan att åka till landet som ligger så långt bort från Sverige du kan komma, ja på andra sidan jorden. Där kiwin blommar i november…

När min systerdotter hade fått OK att stanna som aupair ytterligare ett år på Nya Zeeland, dröjde det inte många dagar innan min syster och jag hade bokat vår biljett dit. Efter ett antal timmar på flygplatser och närmare ett dygn i luften, landade vi i Auckland. Det blev ett kärt återseende av systerdottern Johanna. Väl hemma hos hennes värdfamilj mitt i natten, var vi ganska nöjda med att knô ihop oss i hennes lilla rum för några timmars sömn.

Första dagen på andra sidan jorden, var vi med i Johannas arbete med de tre små barnen. Sedan besökte min syster och jag Auckland city. Det 328 meter höga Sky Tower skulle vi ju förstås upp i, det högsta tornet på södra halvklotet med en utsikt på 80 km i alla vädersträck. Utsiktsvåningen låg en bit nedanför toppen. Nu är det ju så att jag inte riktigt gillar höga höjder… I hissen upp var det glasväggar på båda sidor och dessutom ett glashål i golvet. Hm… Utsikten var fantastisk där uppe! Det finns de som gillar större utmaningar än att åka upp i torn. Möjligheten fanns att ”hoppa nerför” och vi såg en som vågade detta och for förbi utanför glasrutan… hua… Tillbaka på marken igen köpte vi världens godaste glass!

I strålande solsken tog vi flyget mot Queenstown på södra delen av sydön. Så fantastiskt vackert det är i Queenstown! Solen sken, de snöklädda bergen, skogen och det fantastiskt klara, blåa vattnet i sjön! Snart satt vi i Gondolen, den brantaste på södra halvklotet, på väg upp till Bob´s Peak, 450 meter ovanför Queenstown. Därifrån hade vi en fantastisk utsikt, över bergskedjan The Remarkables och den djupblå sjön Lake Wakatipu.

Hemifrån hade vi bokat en kryssningstur. Till frukost passade den medhavda snabbhavregrynsgröten bra som vi rörde ihop med varmt vatten och åt ur kaffekopparna på vandrarhemmet tillsammans med en kiwifrukt. En flera timmar lång bussresa längre söderut, en timmes katamarantur över sjön Lake Manapouri, ytterligare en busstur på en mycket smal och slingrig väg, genom regnskogen och över Wilmot Pass innan vi var framme.

Vår kryssningsbåt gled iväg på den 40km långa och 421m djupa fjorden Doubtful Sound. En bit in i en av fjordens armar erbjöds det att paddla kajak eller för de något mindre äventyrslystna åka med en ”Tender boat”, en liten plåtbåt, in mot bergskanten och titta på växtligheten på nära håll. För de riktigt tuffa, däribland Johanna (systerdottern), var det chans till bad, dvs hopp från båten rakt ner i det iskalla vattnet. Vår resa med kryssningsbåten fortsatte ut mot Tasmanhavet. Vågorna gungade bra mot båten och vi såg flera kolonier med pälssäl ligga på klipporna. På vägen tillbaka stannade vi till vid en klippa och där minsann, där såg vi något som rörde sig! Blå pingviner (världens minsta), små var de, och jättesöta!

Det sägs att det bästa vädret i fjorden är när det regnar. Det är då vattenfallen kommer. Här kan det regna över 12 800mm/år. Det ropades ut i högtalarna att det skymtades delfiner. Ett litet gäng delfiner kom simmandes och någon hoppade framför båten. Nöjda över att ha sett även delfiner återgick vi till vår frukost. Vi hann också med en avstickare i en av fjordens armar. Där stängdes båtens motor av för att vi skulle höra ”Sounds of silence” vattenfallen, fåglarna och regnets ljud. Det var fantastiskt!

Vi tog oss med hyrbil till en liten by, Arrowtown som var guldgrävarby på 1800-talet. På eftermiddagen var vi framme i Wanaka och gick längs stranden till Lake Wanaka och hittade det berömda trädet som stod en bit ut i vattnet.

En resa till Nya Zeeland utan ett besök i Hobbiton är ju för många att hoppa över det viktigaste. Denna fantastiskt vackra inspelningsplats för bland annat Sagan om Ringen och Bilbo-En Hobbits äventyr. Gröna kullar och betande får, kan det bli vackrare? Lägg där till en hoper med små Hobbitstugor, fullt av blommor och små odlingsplättar, bikupor, honungsburkar, små sjöar, dukade frukostbord och ja allt en Hobbit sysslar med!

Vi vandrade på den mycket vackra och grönskande vandringsleden längs Bluewater Springs. Flodens klara vatten tappas på flaskor och är till tre fjärdedelar det buteljerade vattnet som säljs på Nya Zeeland.

Innan vi checkade in på det gamla mysiga fiskemotellet i Turangi såg vi Huka Falls med sitt turkosklara vatten forsandes och sjön med samma namn som staden Taupo.

Nu var stunden inne för den längsta och mest krävande vandringen vi skulle göra under hela resan. Den nästan två mil långa Tongariro Alpine Crossing uppe vid de två tusen meter höga bergen Mount Tongariro och Mount Ngauruhoe. Vi hade bokat en ”shuttelbuss” (från parkeringen till vandringens start) och startade vår vandring tidigt på morgonen i minusgrader. Det var med skräckblandad förtjusning jag gav mig in i detta. Att vandra är härligt, men två mil lång vandring med över en kilometer i höjdskillnad är ganska krävande. Jag var lite orolig för hur mitt skadade knä skulle klara detta.

Efter några kilometers vandring kom vi fram till en stor skylt som frågade oss om vi var beredda, hade rätt kläder, kängor, matsäck med oss mm. Sedan blev det tuffare brant uppför. På sina håll var det jättebrant, på ett ställe fick vi dra oss upp för med hjälp av en kedja. Underlaget var is så med den lutningen hade vi inte kommit upp utan kedjan. Ungefär vid lunchtid var vi uppe på toppen!!! Det var riktigt häftigt att stå där och titta ut över bergen och sjöarna!

På väg ner i det lösa gruset var utsikten över ”Emerald Lakes”, tre ”giftigt” gröna sjöar i olika nyanser, riktigt bedårande. Bakom detta var Blue Lake. Väl nere vid sjöarna tittade jag uppför berget och kunde knappt fatta att vi gått nerför där. Så brant det var!

På sina håll rök det från jordens inre, vilket påminde oss att vi var i vulkanområde. Stigen fortsatte neråt, slingrade sig som serpentinvägar och långt, långt där nere låg en stuga. Där finns det ”toa” sa Johanna som gått denna vandring en gång tidigare i snålblåst och regn. Vi hade strålande klart och soligt väder. Finns det något ljuvligare än att få lätta på trycket, om än i ett plåtskjul, utan låsbar dörr, men ändå helt ok för en nödig vandrare…

De sista av mackorna gick åt, några lager kläder åkte också av. Nu var det varmt! Det som återstod av vägen var trappor, trappor och åter trappor. Naturtrappor. Det var fortfarande en bra bit innan vi var nere. Sista biten gick på bara viljan, med ett ont knä i varje trappsteg. Mycket nöjda, om än lite trötta, nådde vi vår parkerade bil senare på eftermiddagen.

Det börjar bli ont om plats här på sidan, och vår tid på Nya Zeeland är ungefär bara halvvägs. Många fler äventyr upplevde vi! Som t ex när vi badade i en varm källa, en afton med ursprungsbefolkningen Maorierna, besök i en djurpark med kiwifåglar, spännande vandring i Wai-o tapu, det termiska området där jordskorpan är tunnast på hela jorden, med sprutade geyser, ångande ”sjöar” och kokande lerpölar. Äntligen fick jag också se kiwiodlingen och kiwiblommor! Några av träden hade precis börjat blomma.

Coromandelhalvön, där vägen var så slingrig så vi nästan bet oss i svansen i kurvorna. Nya Zeeländarna spränger inte i berget när de bygger väg, de bygger vägen runt berget eller möjligen över berget. Cathedral Cove, där någon av Narniafilmerna inspelades, nådde vi, efter en knapp timmes vandring ner till havet med trappor. Nej mitt knä var definitivt inte på trapphumör, men jag ville ju ner… Där nere hade högvattnet börjat dra in. Havet är mäktigt och har enorma krafter. Ett antal mil därifrån fanns vackra Whangarei Falls med sina drygt 26 meter som också var värt sitt besök.

Till Cape Reinga, norra spetsen på Nya Zeeland, var det långt. Men väl värt sina sju-åtta timmars bilresa. Det var mäktigt att stå där och se de två haven, Tasmanhavet och Stilla Havet, gå ihop.

En sen kväll/natt vandrade vi runt ute på Aroha Island i flera timmar för att träffa på vilda kiwifåglar. Visst hörde vi dem prassla i buskarna… men rädda som de är vågade de sig inte fram. Ovanför oss lyste en fantastisk stjärnhimmel som nästan kunde jämföras med lysmaskarna, glow-worms som vi såg i grottan dagen efter.

Större delen av hemresan sov vi oss igenom, förutom det längre stoppet i Singapore där vi kom med på en gratis guidad busstur runt i staden/landet. Men det får jag berätta om en annan gång.

Stor tacksamhet till livet som erbjöd mig att uppfylla ännu en av mina drömmar! ⁄

Marie Friberg Antonsson