Nu är glada julen slut, slut, slut… och julegranen åker ut, ut , ut… i mitt fall redan på nyårsdagen eftersom den inte hade några barr kvar. Den stod där i ett hörn i vardagsrummet och såg allmänt vissen och naken ut. Till och med kulorna ramlade av grenarna. Det var fint så länge det varade, men nu över till frågan som är i var mans mun…tillhör du dem som avlade ett nyårslöfte? Jag ingår inte i den skaran men att döma av gymmens beläggning nuförtiden är detta ett vanligt förekommande fenomen. Man ska visst börja ett nytt liv efter nyår. Det verkar vara ungefär lika vanligt som att i mars-april brukar detta löfte om ett nytt liv falla i glömska och gymmens träningspass ha mycket fler tider att välja på.
En fundering jag har är om detta kan ha något att göra med semlornas existens. För så fort julafton har varit , kan man se de förut så guldgula lussekatterna förvandlas till bruna och vita fluffiga och goda semlor i butikerna. Personligen försöker jag att lägga band på mig och väntar tålmodigt åtminstone till februari innan jag gladeligen sätter tänderna i en och annan sådan läckerbit. Helt utan att tänka tanken att jag måste gå till gymmet sen. Det ska va gôtt o leva annars kan det kvitta….
Den här tiden på året fylls sociala medier med recept på ingefärsshot och tips på hur du undviker både influensan och kräksjukan och vabruari är som bekant redan här och verkar bli längre och längre för vart år som går. Mitt emellan snoriga näsor och nerspydda lakan väntar den bästa träningen man kan ha…snöskottning och skrapning av bilrutor och om det inte räcker kan man alltid försöka att hålla balansen och tungan rätt i mun på glashala gator. Ibland önskar jag att man istället för skor hade skridskor på sig… eller åtminstone en sparkstötting att hålla i.
Hur många gånger har man inte satt sig på en isfläck och, snabbt som ögat tittat sig runtomkring för att se om någon såg en.
Lika snabbt kommit på fötter igen och så drar man en lättnadens suck för man inser att ingen såg mig…och sen stapplar man därifrån, nu med en helt annan hållning än innan….mer lik en anka som vaggar fram.
Dagen efter vill man helst glömma. Varenda liten del av denna kropp känns som om den blivit överkörd av en ångvält och kiropraktorn som vanligtvis har andra prioriterade uppgifter under mina besök får nu lägga till ännu ett besök i sin redan fulltecknade kalender. Och min tanke går till det som kallas sportlov som är i antågande. Då är det tydligen meningen att man ska utföra allsköns aktiviteter i snö och på is. Hur detta ska ske med en kropp som denna är ett mysterium som jag ännu inte har löst. Jag får nog lägga mig på soffan och fundera både länge och väl på hur detta ska ske. Till min hjälp har jag kanske en och annan semla. Har jag tur kanske sportlovet redan är slut när jag har funderat färdigt.
En bra sak med att vara på denna sidan årsskiftet är att vi går, sakta men säkert , mot ljusare tider. Än så länge är det mörkt när man åker till jobbet och nästan mörkt när man kommer hem men snart kommer vårens nya liv att spira. Små livstecken i rabatten kan få dig att jubla och solsken mars och april lockar fram soldyrkaren i oss. Då åker vi man ur huse och sätter oss med näsorna i vädret i Södra fästningshörnan och kisar mot solen. Och vem väntar inte på högtidsdagen när grillen åker fram, då blir det fest….tills dess får semlorna mer plats i magen… Länge leve Semlan! ⁄
Yvette Díaz