När restriktionerna för inrikes resor lättade brakade bokningssystemen ihop hos stugbyar och campingplatser. Vandringsleder som i vanliga fall bara lockat hängivna vildmarksäventyrare fick sätta upp kösystem för att inte folk skulle trampa ner varandra i skogen, eller flåsa varandra i nacken med potentiellt droppsmittobärande andedräkt. Varbergs kommun som under normala fall sägs tredubbla sitt invånar­antal under sommarmånaderna har i slutet av sommaren fått skicka hem folk från stränderna för att dessa blivit för trånga. Att fira ”hemester” här i trakten har varit en utmaning, minst sagt.

Så vad gör man om man försöker förlika sig med coronatidens nya ”normala” och hålla sig på hemmaplan, när resten av landet väljer att upptäcka västkusten och besöka våra stränder och smultronställen i närområdet i sådana mängder att vi själva knappt får plats?

Ingen vits att gnälla över tillvaron, bättre att glädjas över att fler får uppleva Sveriges framsida. Så istället bestämde vi oss för att försöka vidga våra vyer några dagar i slutet av sommaren. Det visar sig att den svenska högsäsongen börjar mattas någon vecka in i augusti, och att många platser med högt tryck blir både lugnare – och billigare – att besöka.

Mölle och matkoma

Våra planer tog oss söderut, till andra sidan Hallandsåsen. Närmare bestämt Kullen, eller Kullahalvön, som den också kallas. Det är i Höganäs kommun vi befinner oss, och förutom Höganäs är den mest kända tätorten i kommunen Mölle, som trots sitt ringa invånarantal (år 2019 fanns där endast drygt 600 åretruntboende) är en plats som lockar mycket folk. Särskilt sommartid, förstås, med närhet till hav och bad.

Småbåtshamnen i Mölle i solnedgång.
Mölles hamn i vacker kvällssol.

Sin storhetstid som turistmål hade Mölle under första hälften av 1900-talet, men än idag lockar orten mycket folk, något som var väldigt påtagligt trots att vi valt att besöka trakten relativt sent på säsongen.

Vi valde bort Grand Hôtel och de andra alternativen som lockat gräddan till Mölle under storhetstiden. Planen var att vara iväg två nätter, om vi fick mersmak kunde vi dock tänka oss att stanna en natt till. Vi fastnade för en campingplats strax utanför orten, med en enkel stugby. En stuga, fyra bäddar, och en kort promenad till servicehus med dusch och köksmöjligheter. Sålänge barnen inte uppnåt de kritiska tonåren går det att klara sig utan vissa bekvämligheter. Campingen hade ett fräscht poolområde, vilket var kompensation nog. Hade vi haft längre än promenadavstånd till bad hade nog barnen revolterat.

Frukost åt vi på den lilla altanen, men Mölle med omnejd erbjuder många alternativ för den som vill maximera avkopplingen. Vi satsade på att testa traktens matkultur kvällstid istället. För vår del innebar det att strosa runt i Mölle och se vad som erbjöds. Det blev ett besök på Systrarna på Piren, fullsatt men bordet längst ut på uteserveringen lyckades vi knipa. Systrarna serverar enligt egen utsago ”världens största räkmacka”. Jag har inte undersökt om det påståendet är riktigt, då min erfarenhet av världens alla räkmakor är högst begränsad. Någon läsare med sinne för detektivarbete får gärna återkomma med svar (källkritik är viktigt, även en ViSKA-redaktör kan ha fel!).

Systrarna på Piren påstår sig servera världens största räckmacka.
Systrarna på Piren serverar ”världens största räkmacka”.

– Hur stor är räkmackan? frågade jag när vi stod och valde bland alternativen på menyn.

– Den är… stor. Men det går bra att vara två som delar på den.

Det avgjorde saken. Jag och Konrad, äldsta sonen, tog tjuren vid hornen. Jag fick brieosten och pepparroten (kärlek), resten delade vi på. Tur att Konrad är 13 och har den för åldern typiska aptiten i olympisk tyngdlyftarklass, annars hade vi lämnat åtskilligt kvar på tallriken. Mackan var verkligen stor.

Andra kvällen var vi lite mer planerande och bokade bord i god tid istället för att chansa, denna gången på charmiga Krukmakeriet i Mölle.

Krukmakeriet i Mölle med skorstenen från stenugnen som gräddar läckra pizzor.
Krukmakeriet i Mölle. Krukmakeri och stenugnsbakad pizza, såklart.

Krukmakeriet är precis vad det heter: ett krukmakeri som håller den gamla hantverkstraditionen levande samtidigt som man prövar nya grepp för att locka besökare. När vi anlände vid 20-tiden snurrade drejskivorna inne i verkstaden. De var till och med fortfarande igång när vi gick därifrån, mer än två timmar senare. Förutom krukmakeri med tillhörande butik har man satsat på restaurang med pizza i napoletansk stil. Inne på den lummiga innergården, under mogna äppelträd (grannbordet fick faktiskt middagsron störd av äpplen som damp ner på tallriken) och med sköna bossanova-tongångar från högtalarna satt vi och njöt god mat tills det mörknade.

Svindel och tumlare

Mölle och Kullen bjuder förstås på mer än god mat och turistnostalgi. Där finns både Höganäs (som jag återkommer till) och naturreservatet Kullaberg med sina vackra vandringsleder, naturliga grottor samt Kullens fyr som ståtligt blickar ut över havet från sin höjd nästan 80 meter över havet. Glasprismat väger sex ton och ljuset ska vid klart väder kunna ses fem mil från kusten.

Det sägs även att havet utanför Kullaberg är en av de säkraste platserna att få se tumlare i deras naturliga miljö. Tumlarbeståndet var tidigare hotat men anses idag ha återhämtat sig såpass att det kategoriseras som stabilt. Omkring 20 000 tumlare finns idag i Kattegatt, så chansen att man ska få se någon av dem komma upp till ytan är ganska stor.

Kattegatts tumlarbestånd uppgår till 20000. Det kan ändå vara svårt att få syn på en.
Två av Kattegatts 20 000 tumlare.

Vi bokade in oss på tumlarsafari och höll tummarna för att vi skulle ha turen med oss. Kaptenen rapporterade att en hona med sin kalv hade skådats vid tidigare turer samma dag, så våra förhoppningar steg ytterligare. Det dröjde inte många minuter förrän vi ett hundratal meter bort såg två svarta silhuetter som kom upp till ytan för att andas och skjuta upp en liten vattenkaskad. Tumlaren är en tandval precis som sin kusin delfinen. Den har dock trubbig nos och till skillnad från delfinen så ”tumlar” den bara vid vattenytan istället för att hoppa upp.

Minuterna gick och vi trodde att vi kanske skulle få nöja oss med den första uppvisningen från tumlarhonan och hennes kalv, när de plötsligt dök upp igen alldeles nära vår båt. Ett par dyk senare skräms de av en vattenskoter och försvinner, för gott denna gången. Vi får istället blicka in mot land, mot de naturliga klippformationer och grottor som bildats längs med kustremsan. Vid ett par punkter har rullstenen slipats len av havet så att det numera blivit populära platser att klättra ner till om man är sugen på att ta sig ett dopp i det kristallklara vattnet.

Vi blev lite sugna på att försöka oss på att ta oss ner till någon av grottorna som vi får utpekade för oss. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Även de mer lättillgängliga grottorna ligger långt ner längs branten, och inbjuder till en inte helt trivial klättringsutmaning. Några av oss tog sig an uppgiften med stor glädje. Minstingen Wilfred, vars senaste passion är dokumentärer om frisoloklättring längs lodrätta bergväggar, fick vi nästan bromsa så att han inte stack iväg på egen hand. Han är sex år. Svettigt värre.

Utsikt över havet från Kullabergs naturreservat.
Svettig klättring, vacker utsikt.

Att ta sig upp visade sig vara lättare, men här var svindeln det stora problemet för några av oss. Vi stannade på en avsats och fikade den medhavda matsäcken. Utsikten är otroligt vacker. Naturen påminner nästan om områden i Medelhavsregionen, med vindpinade buskar och oländig terräng.

Höganäs – mer än keramik

Höganäs är en charmig småstad som har mycket mer att erbjuda än den keramik som orten är mest känd för. Vi var bara i stan en halvdag men hann med att besöka en saluhall med bageri och konstgalleri som skulle få större städer att bli gröna av avund, äta hemmagjord italiensk gelato, bränna mer pengar än vad vi budgeterat för i stadens charmiga bokhandel, och äta burgare på ett hak som snarare ser ut att höra hemma i en modern nyinspelning av Easy Rider än i nordvästra Skåne.

Magasin 36 är en gammal fabrikslokal där man tidigare tillverkade saltglaserade föremål, bland annat det välkända Höganäskruset. Idag är lokalerna renoverade och huserar nämnda saluhall, ett stort antal butiker, bryggeri, och restauranger. Platsen har bland annat fungerat som inspiration för Brukstorget i Varberg, och det är inte svårt att se hur fler skulle vilja försöka återskapa konceptet på andra platser i Sverige. Mötet mellan den industriella retrokänslan och moderna affärsrörelser är spännande och höll oss sysselsatta i flera timmar.

När hungern gjorde sig påmind gick vi över fabrikens gamla innergård mot en skylt med texten ”Garage Bar”. Husfasaden är målad med motiv som från gamla svartvita Disneyfilmer (tänk Musse Pigg i ”Steamboat Willie”) och ett par gamla bensinpumpar står uppställda nära entrén. Där stod även två choppers parkerade, vi var osäkra på om de hör till inredningen men ansåg det bäst att inte röra vid dem.

Menyn låter som en greatest hits av vad amerikansk matkultur kan erbjuda, och vår servitör ser ut som om han under vinterhalvåret spelar bas i ett coverband för Lynyrd Skynyrd. Men stället är charmigt och har karaktär, och maten var vansinnigt god, även om barnens nachotallrikar snarare var dimensionerade för amerikanska barns aptit…

Borta bra – och närmre än man tror

Att åka till Kullahalvön, Mölle och Höganäs tar knappt två timmar, och det är motorväg ända ner till Ängelholm. Utbudet är stort för alla åldrar: här finns vandringsleder och naturupplevelser i mängd, och både Mölle och Höganäs är charmiga småstäder att strosa runt i. Vill man passa på att uppleva lite större städer när man i trakten ligger Helsingborg bara ytterligare cirka 20 minuter bort.

Coronakrisen har introducerat ”hemester” för de breda massorna, och många av oss har upplevt hur mycket vi har att upptäcka bara runt husknuten. Flera av våra lokala besöksmål finns att läsa om bara i detta numret. Och om vi utvidgar radien ytterligare så finns det ännu mer att upptäcka. Visst är det många som längtar till möjligheten att boka en resa till någonstans långt bort, ett sug som säkert kommer växa sig starkare när höstmörkret sänker sig och minnet av sommarvärmen bleknar. Men jag hoppas att den här pandemin lärt oss uppskatta vilka skatter vi har på nära håll.

Text och foto: Samuel Linde