När vi fick vår nya genomfart, försvann Sandhems småskola, där vi lärde oss läsa och skriva. Den skolan var byggd 1898. Med skolan försvann inte bara en skolsal och en lärarbostad, där fröken Eriksson huserade i många år. Där försvann också vårt första kommunalkontor – ett sammanträdesrum på vinden, där de första mötena med kommunalnämnden hölls.
Veddigevisionen, som just då blivit av med sina lokaler i det gamla men nu av Banverket rivna järnvägsmagasinet, hade en förhoppning om att få köpa Sandhems småskola för att där inrymma sammanträdesrum och lokaler för hobbyverksamhet. De hann knappt lägga på telefonluren, innan det stod en grävskopa och jämnade fastigheten med marken.
KYRKSKOLAN.
Nu har rivningsraseriet kommit till den mycket äldre Kyrkskolan, som under senare år fungerat utmärkt som fritidslokaler. Politikerna i Centern gjorde ett försök att stoppa det hela genom att anvisa ett alternativt läge. De talade dock för döva öron. Politikerna har tappat greppet. Tjänstemännen styr helt efter nykomponerade lagar och moderna pedagogiska idéer.
HISTORIK.
År 1842 kom stadgarna i Sverige, att varje socken skulle bygga ett skolhus och införa folkskolan med en anställd lärare. Alla barn skulle gå i skolan. I början hade man inte indelning i klasser. Skolhus med behörig lärare skulle finnas inom fem år.
En av svenska folkskolans tillskyndare var greven och skolmannen Torsten Rudenschöld, som hade drivit en privatskola. En annan var bonden och politikern Nils Månsson i Skumparp, som var ledamot i bondeståndet. Dessa hedrades vid hundraårsminnet 1942 med ett frimärke.
Folkskolan togs emot utan entusiasm. Bondebefolkningen, för vilken den främst var avsedd, var ofta inte övertygad, om att den behövdes. Man tyckte, att man klarade sig bra med hemundervisning. Även kyrkans män var motståndare. De hade genom klockarens undervisning haft viss insyn i de läror, som lärdes ut.
År 1847 var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna i skolan. Bönderna i Veddige hörde till motståndarna. Först år 1852 byggdes skolhuset intill kyrkan, varför det fick namnet Kyrkskolan. Man hade lyckats förhala dessa bestämmelser i tio år.
SKOLBYGGET.
Den 13 oktober 1845 var frågan om byggande av skolhus uppe på sockenstämman för första gången. Tidigare hade man bara haft ambulerande skolor. Man beslöt vid detta tillfälle att inte bygga någon skola. Man skylde på allmän fattigdom och avsaknad av tomt. Det Laga Skiftet var inte genomfört. Om man byggde huset, innan detta genomförts, kunde man bli ålagd att flytta denna byggnad. Ett tredje skäl till att hindra byggnation var, att man förde underhandlingar med en utexaminerad lärare, som inte krävde någon lärarbostad.
Den dåvarande kyrkoherden Johan Johansson kämpade trots allt starkt för byggande av ett skolhus. Först den 30 november 1851 beslutade man att bygga skolhuset med en sal och en lärarbostad.
På hösten 1852 startades byggnationen. Skörden hade varit tidig. Man hade tidigare skaffat fram timmer. Det var lämpligt att starta, innan det blev förstört.
Skolan byggdes av byggmästare Lars Andersson från Diseflat. Kostnaderna var efter dagens måttstock blygsamma. Byggmästaren skulle ha 366 riksdaler och 32 skilling. Bönderna skulle ställa upp med sex dagsverkare dagligen under tjugo dagar.
SKOLAN STARTAS.
Jag tror inte, att undervisningen startades förrän 1853. Jag stöder detta på nedanstående protokollsutdrag från sockenstämman 1852.12.03 § 6:
Till biträden vid bestyret med Skolbyggnadens inredning valdes Herr Oscar Björkman på Kullagård, åbon Nils Jönsson, Wabränna No 4 och Torparen Per Carlsson på Stenlid. Protokollet skrevs av kyrkoherde Johan Johansson och justerades av klockaren Johan Sandelqvist.
Det är alltså först i december månad 1852, som man börjar köpa in skolbänkar m.m. Det här är första gången jag ser, att man ger ett uppdrag till en torpare. De första lektionerna bör ha startat någon gång 1853.
Den förste läraren var klockaren och organisten Johan Sandelqvist. Han hade tidigare haft tjänst i den ambulerande skolan. Han valdes för att han var känd för ett stadgat och hedrande uppförande och därtill gjort sig kompetent genom att genomgå skollärareseminariet.
Sandelqvist gravsten finns i raden utmed Syllingevägen i den västra delen. Den har fått grön flagg, så Sandelqvist får kanske följa med sitt skolhus till himlen.
Sandelqvist efterträddes under åren 1864-1881 som skollärare av den mycket korpulente Carl Eliasson Thorén. Denne var nog en av de första, som gick i den omtalade väggen. Slår man upp i prästen Lavins dagbok den 5 februari 1881, finner man följande anteckning:
Någon gång mellan klockan 4 och 5 på eftermiddagen erhöll jag underrättelse, att folkskollärare C E Thorén skjutit sig i sin bostad.
Det var inte alltid bättre förr. Av platsbrist kan jag inte berätta mer just nu om denna skolas historia. Jag hoppas få återkomma med mer i en kommande bok
Bo Emanuelsson
Sista ordet
Den 13 november 2015, en månad före rivningsstart, ordnade Mona Svendssen fritidsgårdspedagog en återträff för alla elever som har tillbringat sina dagar mellan dessa väggar. Huset fylldes för sista gången av ungdomar – många av de vuxna idag, med egna barn. För sista gången kunde man stiga in genom dörrarna, prata gamla minnen, bläddra i fotoalbum, titta på de förkrympta lokalerna och se genom fönstren.
I december raderas huset av grävskoporna. Hej då Rosa Huset… ⁄
Sandor Olah