Med blick för det som är livet.
Den senaste tiden i mitt liv har bestått av flyttbestyr. Redan innan jag började packa ihop våra grejer ”varnade” jag min familj för att jag förmodligen kommer tappa humöret under denna flyttprocess. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att jag tappar modet när det blir rörigt och skitigt och jag inser hur oändligt mycket saker jag har. Och på något vis, trots att jag rensar, slänger och skänker, så verkar sakerna aldrig ta slut… Vi håller också på att helrenovera huset dit vi ska flytta. Eller rättare, snickare och hantverkare renoverar och vi längtar till dagen kommer då vi ska flytta in. Då vi glädjande fick sålt vår bostad och skulle lämna den innan renoveringen står klar, så har vi fått flytta till en tillfällig liten lånad lägenhet. Så första morgonen i den lilla lånade lägenheten inser jag att jag inte hittar snart sagt någonting bland alla lådor som finns samlade runt mig. Vi har förmånen att fått ställa prylar hos släktingar, så frågan är finns det jag behöver här i någon av lådorna eller rentav någonannastans. Det känns lätt kaotiskt och minst sagt rörigt, och så slår det mig: Jag har valt att flytta. Jag och min familj har förmånen att kunna renovera ett hus och få välja hur vi vill ha det. Under flyttprocessen har jag suckat över allt jag äger. Jag har kunnat göra mig av med saker och ändå ha i överflöd. Mina barn har kunnat välja vilka av de saker de ”växt ifrån” som de vill spara som minnen från barndomen och vilket de vill ge bort. Även om jag mot slutet kände tidspress över att bli klar har jag och familjen i lugn och ro, lugnt och tryggt kunnat packa ihop våra saker och med glädje tänka på ”vårt nya” liv. Vi har pratat med vänner och grannar och kunnat säga tack och hej för tiden som grannar. Mina tankar går till alla som måste fly. De som får lämna vad de äger. De som inte har tid eller möjlighet att få med sig något mer än kläderna på kroppen. De som får hålla sig gömda i osäkerhet och som inte vet ens om nära och kära har livet i behåll. De som inte vet hur vägen till det ”nya livet” skall bli och om ens drömmen om något nytt, tryggt och säkert går att nå. Det finns inga val. Inga val att sålla bland tillhörigheter eller spara på konkreta minnen. Inga val att stanna upp och krama vänner och bekanta. Inga val att ge barnen det de önskar, och en stark längtan efter att bara få finna frid och trygghet.
Jag inser att jag är oändligt lyckligt lottad.
Med ett perspektiv som ger nytt liv, med tankar som får mig att inse att vi sällan ens är i närheten av att inse hur bra vi har det på många sätt. Mindre gnällig vid tanken och väldigt tacksam. ⁄
Martina Vallerius