Förundran!

Jag förundras ofta över ”små” vardagliga saker; vackra molnformationer, solens strålar som bryter genom molnen, stjärneglans i en för övrigt kolsvart natt,  daggvåta grässtrån, suset av hängbjörken, solglitter i havet eller den första frostens vackra iskristaller som ger glitter till grå november.

För så gott som första gången i mitt liv har jag en kamera – i mobilen – och gång på gång försöker jag mig på att fånga allt det vackra som omger mig.

Även om bilderna ibland blir ganska lyckade och till och med rätt coola så gör de aldrig rättvisa åt det mina ögon ser. I stället för att reta upp mig på att min kamera är dålig, så förundras jag över vilken fantastisk skapelse våra ögon är. Jag känner mig tacksam och oerhört lyckligt lottad som har syn och hörsel och bor på en plats där det finns möjlighet att i stillhet och frid och att kunna njuta sol, himmel och stjärnklara nätter.

In i mitt vardagsrum tränger sig bilder av krig, terror, människor på flykt, svält, våld och elände på, vare sig jag vill eller inte. De bilderna sätter sig på näthinnan och då kvällen kommer och jag blundar inför nattens vila kan dessa bilder spelas upp för min inre syn. Jag behöver inte öva mig i att se… Det ”överfaller” mig i varje tidning och varje nyhetssändning. Modlösheten och hopplösheten kablas in i min vardag, in i min trygghet. Det gör något med mig, påverkar mig så att jag emellanåt misströstar och jag vet att många med mig känner oro för hur allt ska bli.

Allt det jag hittills beskrivit är olika delar av livet, som möter oss på en och samma gång.  För att våga leva tror jag att vi behöver ”öva oss” i att se med mer förundran på livet. Den situation som beskrivs och som drabbar oss rakt in i Tv-soffan eller till frukost med dagstidningen i hand, går inte att blunda för och det tror jag inte att vi ska, men vi behöver nyanser. Dels behöver vi förstå att den ytliga bild av svårigheter som ges oss till livs bara är en bild av det som sker. Bakom allt det förfärliga finns människor som hjälper varandra i det enkla vardagliga. Mitt i den oerhört svåra situation de lever i och som omger dem så finns kärlek, omsorg, omtanke, skratt och delad förtvivlan.

Och för många av oss, som lever i en hyfsat trygg tillvaro, åtminstone till det yttre så här långt, så tror jag att vi behöver öppna våra ögon för hur vackert livet kan vara. Visst kan även  vanlig vardag innehålla mycket av kamp och svårigheter, och för att inte tappa modet och sluta tro på framtiden så tror jag att det är bra att öva sig i tacksamhet och förundran.

Vi behöver lära oss att se att livet i all sin enkelhet är förundransvärt. Detta kanske främst för att inte tappa hoppet, tappa modet och låta hat, hot och terror stå som en oemotsagd bild. Detta för att bli medvetna om hur mycket vi har att vara tacksamma för. I det vi ser i naturen, i det vi möter hos andra människor, i den vanliga vardag vi har. Att mycket av det som är livet är gratis och att det inte kräver att vi reser iväg till andra delar av världen utan det vackra finns en vanlig dag i Veddige.  ⁄

martina valerius