Du är värdefull!

Att följa med sina barn på utvecklingssamtal hör till det där som man som förälder väntas göra. För min del – som har döttrar som anses skötsamma, lugna, snälla, intresserade av skolan och inte har speciellt svårt för sig – så är min tanke inför de där samtalen är att jag skall få höra just det… Så det borde alls inte vara någon upplevelse som bär missmod med sig. Men… Det jag blir varse är att trots att de uppvisar allt det ovan beskrivna och lärarna inte har några klagomål att framföra så är det en känsla av otillräcklighet som smugit sig in under skinnet under halvtimmen där på samtalet.

Fokus ligger nämligen på vad som kan förbättras… ”Hur kan du göra för att nå längre, få ännu bättre betyg – vad är ditt nästa mål?” Upplevelsen av att man har en ”springande punkt” framför sig, som hela tiden ”rullar ifrån en” blir så påtaglig. Så fort man närmar sig det tidigare uppsatta målet, så flyttar sig målet. Det är och förblir ouppnåeligt… Och jag undrar; vad gör det med oss som människor, att ständigt, från unga åldrar, uppleva att du är vad du presterar och du kan aldrig prestera tillräckligt och leva i budskapet; ”Du vet väl om att du är otillräcklig…”

Alldeles i Bibelns inledning skapar Gud oss människor och allt det vackra vi har runt omkring oss. Var gång Gud ”satt punkt” för dagens skapelsegärning, stannar Gud upp och ser och konstaterar att allt var gott! Jag tänker med ett leende att Gud verkar så förnöjd med var dags skapande. Sedan avslutar han skapelsegärningen med att ge sig själv lite vila. Visst är det en ”barnslig”, helt förenklad bild av Guds ständigt pågående skapelsegärning och hur allt liv genom oöverskådlig tid växt fram, men den bär något oerhört viktigt att iakttaga och beakta.

Man får vara nöjd med det man åstadkommer! Man får, ja jag dryftar mig till att säga, man bör stanna upp och tillåta sig vara stolt, glad nöjd och tillfreds med det man åstadkommit under sin dag. Och det är skapelsegivet att vila! Den grundläggande tanken för våra liv är att vi behöver vila och inte ständigt vara på väg mot nästa, och nästa, och nästa mål eller projekt. Dessutom är vi värdefulla bara för att vi är, och inte på grund av vad vi gör eller förmår att prestera, och det borde vi få höra så mycket oftare.

Hela mitt väsen protesterar mot hur känslan av att mina barn gör så gott de kan, förbyts mot att de alltid kan göra mer eller bättre… Att se hur glädjen i att vänta på att få höra lärarens kommentarer om ett inlämnat arbete de lagt ner tid på, kämpat med och dessutom själva tyckte blev bra, landar i att de åtminstone inte fick några anmärkningar, eller ”tänk på att till nästa gång utveckla”…

Jag tänker att vi alla, oavsett ålder behöver få veta att vi är bra! Att vi får ”stå still” i den tanken och känslan innan vi springer vidare i livet. Och att vi alla ska veta om att vi behöver vila mellan varven! Och att vi alla ska veta om att prestation inte är det som ger oss värde samt att man får vara glad, stolt, nöjd och tillfreds med den man är och också med det man presterat. Att det är av största vikt att vi byter tidens ”Du vet väl om att du är otillräcklig” mot ”Du vet väl om att du är värdefull”. ⁄

martina valerius