Ett säkert vårtecken förr i tiden var när flottningen drog igång. När snön smälte fanns det nämligen tillräckligt med vatten i bäckar och åar för att kunna flotta ut timret man fällt under vintern. Ofta kopplas kanske flottning främst ihop med de stora älvarna uppåt i landet, men faktum är att det flottades även här i Halland, om än i mindre skala. Bland annat flottades det på Lindomeån fram till Lindome där det fanns en såg så tidigt som på 1500-talet. Även Viskan användes till flottning och vid Nyebro vid Viskans mynning byggdes faktiskt en ångsåg redan i mitten av 1800-talet.
Högre upp i landet mynnade bäckarna ofta ut i de större älvarna och flottningen kunde då fortsätta där, men i Halland avtog flottningen oftast i samband med vårbruket då vattennivåerna ändå var för låga.
Det viktigaste verktyget för en flottare var flotthaken. Den var utformad så att man både kunde putta och dra timret men var, åtminstone till en början, ändå individuellt anpassad av smeden utefter varje flottares egna önskemål. Som skaft använde man helst en senväxt gran. En senväxt gran, eller en tangran, är en gran som vuxit långsammare än andra jämngamla granar och som genom detta blir lång, smal och dessutom stark tack vare att årsringarna blir så täta. Perfekt lämpad som skaft med andra ord. Skaften kvistades noga men lämnades obarkade för att ge bra grepp, men mot slutet av säsongen var de ändå blankslitna.
Att flotta timmer var ett slitsamt och farligt yrke. Om timret fastnade kunde så kallade ”brötar” bildas. Dessa bestod av en stor hop av stockar som kilat fast sig i varandra, ungefär som ett plockepinn. Att hoppa omkring på dessa brötar för att lösa upp dem var förenat med livsfara och ibland satt de så fastkilade att man fick använda sig av dynamit för att få loss dem. Att ständigt gå omkring i blöta kläder gjorde dessutom att risken för att drabbas av t ex lunginflammation var stor. Med andra ord var det nog inte så romantiskt som Gösta ”Snoddas” Nordgren låter påskina i låten Flottarkärlek från 1952 med en ficka i alla torp och i alla byar ”…ifrån Norderås till delet nervid Berg…”.
I april fick några av oss från museet äran att testa på flottning tillsammans med NB17D Skog på Munkagårdsgymnasiet. Att experimentera med historiska företeelser är både roligt och lärorikt och man blir fort varse om hur mycket som inte står med i historieböckerna. Vilken teknik är bäst för att flytta stockarna? Hur måste man hålla i flotthaken för att kunna flytta stockarna utan att tappa balansen och ramla i vattnet? Hur tungt är arbetet och vilka muskler ömmar dagen efter? Hur gott smakar en nygräddad kolbulle efter några timmars flottning? Vi blev också tvungna att lösa vissa problem. Hur står man till exempel på en stock som i vattnet självfallet bara vill snurra runt? Lösningen blev en liten flotte med fyra ihopbuntade stockar. Döm av vår förvåning när vi vid senare efterforskningar insåg att det var just såhär man också gjorde…
På museets Instagram finns filmer från dagen för den som är nyfiken på hur det gick.
Text och bilder: Amanda Nord Axelsson
