Baggarna Franz & Alfred har flyttat till Tyskland
På kvällen den 18:e augusti satt jag och passade på råbock en bit upp i skogen några hundra meter från Torpet, min fru Eva och mitt ställe här på jorden.
Det ringde på mobilen och jag blev irriterad för att jag glömt att ställa telefonen på ljudlös signal. Den lilla detaljen kanske ledde till att jag kan berätta denna historia, (jag menar, tänk om jag inte märkt att det ringde). Ingen bock syntes till och det var Eva som ringde. ”Kan du komma hem, här är en tysk man och hans fru. Han vill köpa ett Gutebagglamm!” Något förvånad gjorde jag patron ur, stoppade termos och andra prylar i ryggsäcken och knallade hem.
Eva berättade att, innan jag kommit hem, hade Lutz, som mannen heter, gått in i fårhagen, fått hela flocken omkring sig och ”gullat” med både bagge, tackor och lamm, (mannen som talar med får?) Normalt sett tillåter jag inga främmande att gå in till djuren p g a smittrisker, men Lutz hade varit på semester 14 dagar i Sverige och inte besökt andra får. Han hade, via gutefårets hemsida, tittat på annonserna ”Gutefår säljes” och fastnat för just vår annons och en annan från Cecilia och Christoffer Kulneff utanför Laholm. Han ville ha två bagglamm från Sverige!
Det visade sig, vid konversation på knagglig skoltyska och engelska, att Lutz hade en besättning Gutefår hemma på gården några mil norr om Berlin. Nu ville han få in nytt blod i sin besättning. Vid ”gullandet” hade han fastnat för ett av bagglammen och det var inget dåligt val enligt mitt öga. Det var en kraftig krabat, mörk i färgen, bra horn och klövar och väldigt tam och trevlig.
Eftersom jag kände till laholmsbesättningen erbjöd jag mig att kontakta dem och fråga om de kunde tänka sig att exportera ett lamm. Jag ringde och talade med Cecilia som tyckte det lät spännande. Föga anade vi vad som väntade.
Lutz och hans fru verkade nöjda med besöket hos oss men var tvungna att köra söderut mot färjan i Trelleborg som de skulle åka hem med tidigt morgonen därpå. Eftersom det hunnit bli halvmörkt insåg alla att ett besök i Laholm var utan värde. Vi och Cecilia lovade att titta på lämplig kandidat, ljus i färgen och inte besläktad med torpetlammet. Cecilia skulle skicka bilder till Lutz för godkännande.
Efter några dagar var alla överens om en bagge från oss och en från Laholm.
Nu började jakten på alla uppgifter och handlingar som skulle krävas för exporten. Jordbruksverket hjälpte oss att komma igång och vi jobbade på med punkt för punkt i kravlistan. Det var godkännande som exportör, elektronisk öronbricka, blodprov, veterinärbesiktning, djurägarförsäkran, MV-intyg etc. Den hårdaste nöten att knäcka var reglerna kring transporten mellan Varberg/Laholm och Tyskland. Hade inte Cecilia varit veterinär och vetat, alternativt anat, vilka vägar på Jordbruksverket som var framkomliga hade vi nog haft svårt att ro skutan i land. Cecilia fick inte själv agera som veterinär vid hälsokontrollen men var alltså ett ovärdeligt stöd och bollplank.
Efter ca 6 veckors arbete, mer än 30 e-mail mellan oss och laholmarna, drygt 10 e-mail till och från Lutz och ett antal telefonsamtal med Jordbruksverket, var alla bitar på plats. Nu kunde vi bestämma tid och plats för hämtning av Franz och Alfred som vår respektive Kulneffs bagge fick heta i härstamningsbeviset. Lutz fick inte köra fram på våra gårdar utan neutral mark var nödvändig för omlastning.
Fredagen den 7:e oktober träffades alla tre ekipagen på en stor parkeringsplats utanför Laholm vid väg E6. Baggarna lastades över till den tyska transporten och efter genomgång av alla papper startade den långa resan viaTrelleborg, med färja vidare till Rostock, och slutligen till Boitzenburger Land.
Det ekonomiska då? Av hänsyn till köparen vill jag inte avslöja detta, men slutpriset för varje bagge blev betydligt högre än vad vi normalt räknar med.
I skrivande stund har jag fått veta att båda baggarna går i samma hage utan problem, de har på något sätt deltagit i en skördefest, att Franz väger 55 kg och att ungherrarna snart ska få träffa sina respektive tackor.
Hela det här äventyret har varit fyllt av nervositet och spänning, pendlat mellan hopp och tvivel, ibland lysts upp av hopp och glädje. Sedan har det lärt oss en hel del och till sist måste jag medge att både Cecilia och jag känner en gnutta stolthet över att ha försett Tyskland med avelsdjur från en svensk lantras. ⁄
leif bosson
