Eftersom tidsresor och resor till andra planeter än så länge inte är möjliga.

Vi släppte bomben redan i oktober. Att vi inte tänker fira jul hemma med våra barn och barnbarn. Till vår förvåning gick ett missnöjets sus genom våra barns reaktioner: ”Men, var ska VI vara på julafton då? Vad ska vi äta?! Tomten då?” Och så vidare. Det löste sig så klart. Och vi fick åka på semester över julen – för första gången i livet.

Vi åkte till Gambia. Och det är inte första gången, ska jag också tillägga. Vi var där en gång för nio år sen och det var självklart att vi skulle dit en andra gång – när vi nu ville ladda batterierna på vintern. Första gången vi åkte dit skulle vi ju till Indien, men resan blev inställd, tsunamin var fortfarande färskt i minnet och vi fick snabbt bestämma oss. ”Var ska vi åka där det är sol, hav och latjolajban – men tsunamifritt…? – Atlanten så klart”, svarade jag. Så vi började skanna Västafrika med fingret på jordgloben. Det var så vi hittade Gambia.

Nu ska jag inte gå in på hur Gambia är – statsskicket, ekonomin, McDonalds-indexet får var och en googla om den vill. Det jag tänkte berätta lite om är hur annorlunda livet kan vara på vårt jordklot. För livet ÄR annorlunda för en Gambian, det är säkert. Landet som också kallas The Smiling Coast är verkligen ett land med mycket glädje. Och det är svårt att förstå. Hur kan en miljon människor leva så fattigt men så bekymmerslöst, helt utan våra moderna åkommor som utbrändhet, klimatångest, vårdkö-problem, innehållsdeklarationer, segregation (och en himla massa andra saker som gör oss så oroliga över existens, framtid och hälsa) – och ändå vara så glada, tillmötesgående, snälla, vänliga – ja, allmänt oerhört trevliga? Inte bara mot oss turister – de är trevliga mot varandra också. 

Det finns så mycket kärlek i landet att det skulle räcka för resten av mänskligheten. 

Vart man än går möter man dem. Alla har någonting att göra men ingen har bråttom. Hastigheten på folk är detsamma, jag tror att de på något sätt är synkade mot havets vågor, som är också ett rytmiskt inslag som hörs överallt med sina dova duns mot kusten. Och hur man än möter dem får man ett leende tillbaka, ibland stannar de upp och frågar hur vi har det, om vi trivs, om vi gillar att vara här. Men det är inte det mekaniska ”howdoyoudo”, de vill verkligen veta det. Alla. Städaren eller hotelldirektören, taxichauffören eller knallarna på marknaden. De vill ha en pratstund. Och de får den. Vi stannar ofta med vilt främmande människor och pratar om allt möjligt, vi får råd om vad vi ska och inte ska göra, de får höra om oss, hur vi har det där hemma. Apropå det: ingen är särskilt förvånad över hur vi lever i Sverige. Killen som var ansvarig för beach-handdukarna var mest förvånad över att det är kallare utomhus än i kylskåpet och att huset som standard är utrustat med ett uppvärmningssystem. Det tyckte han var knepigt.

Vi var i Banjul en dag då vi ville besöka deras stora marknad. Vi åkte taxi dit med vår guide – en tjänst som man inte får tacka nej till. Utan guide är du vilse. Han och hans kompis (oklart varför han också fick följa med) var med oss överallt, hjälpte till att få fram de rätta priserna på tyger och hantverkskrimskrams. När jag tog fram kameran i vimlet, ropade en man glatt till mig: 

”Det här är Banjul International Albert Market, Här får man fotografera!”

Alla vill dock inte bli avbildade, då håller de upp händerna framför ansiktet – och jag sänker kameran för att markera att jag förstår. Eller som på fiskmarknaden där man får höra en låååång mening på mandinka vad man tycker om det här med att fotogafera överallt.

Fotografering är däremot inget problem på stranden. Mitt på dagen är det relativt tomt på folk. Det är bara turister och några enstaka fruktförsäljare som passerar. Inte så på kvällen. Strax före solnedgången (som inträffar kl 19 varje dag, året runt – så praktiskt) kommer varenda levande själ ner till havet. Stranden är full av folk som marscherar fram och tillbaka. Kvinnorna är finklädda (de är finklädda på dagen också, men de är ännu finare på kvällen), männen är artiga, vissa grupperar sig och leker, spelar fotboll, eller tar ett bad. Några kommer ridandes på hästar. Några spelar musik. Dansar och sjunger. En annan passar på och tvättar sin get i havet. Barnen leker i vågorna. Kvällarna är magiska.

Jag är klumpig, alltför ofta enligt min fru. Det hände en gång att vi handlade lite mat i ”supermarket”. En butik lik vårt Hemköp, även till storleken. Butiken var full av människor, även några turister. Butikspersonalen jobbade på, en satt i kassan, en annan bakom honom visade vilka knappar ska man trycka på kassaapparaten, en annan packade våra varor i papperskassor och en annan stod bakom och övervakade att dessa tre gör som de ska. Här finns folk till allt. Det var då jag fick idén att ta upp en liten papperspåse, avsedd för frallor, formade en lite ballong, blåste upp och ”pang” – smällde den mellan händerna. Ljudet ekade som en pistolskott i butiken. I tre sekunder blev det tyst, jag vill minnas att till och med fläkten på taket stannade… Alla tittade på mig men i nästa sekund brast alla ut i skratt! Nu var det skrattet som ekade. Vi var kvar i butiken en minut till, men det var många som skrattade fortfarande. De tyckte att det var roligt. Det tyckte inte min fru.

Sista dagen beställde vi var sin tequila i hotellbaren. Servitören (som vi lärt känna lite närmare under veckorna) kom med drinkarna och frågade hur man säger skål på svenska. Med mycket skratt fick han till uttalet och då kom jag på idén att att bjuda honom också. ”Å, nej tack, jag dricker inte alkohol. Jag är muslim”. Kan inte beskriva hur pinsamt det blev, jag skämdes så fruktansvärt. Här sitter vi, feta västerlänningar, och dricker alkohol för att avtrubba hjärnan och glömmer helt och hållet vad vi hart lärt oss om detta i Bibeln. Gud, vad pinsamt. Situationen räddades något när min fru frågade vad gör han på kvällarna när han inte jobbar. 

”Jag sätter mig med min familj och mina vänner där hemma – och röker en joint”. Paff…

Sandor Olah