Notte Hedberg om Sadiki.

Jag heter Notte Hedberg, född i Marocko som Nour-Eddine Sadiki. Jag ändrade mitt namn 1973… det var ju omöjligt att förklara när man ringde myndigheterna – alla kallade mig för Notte redan. Men mitt artistnamn är Sadiki, så på tavlorna heter jag så fortfarande.

Modersmål? Jag talar och behärskar ganska hyggligt franska, spanska, arabiska, svenska och engelska. Min mamma var spanska, och pappa marockan. Vi var fyra bröder och fyra systrar. I dag finns kvar två av mina bröder i Nice, två systrar i Marocko och en i Algeriet. Hon kunde vara min mormor idag, hon är 92 år gammal. Jag var sladdbarn, sistingen i familjen.

Pappa hade British Petrol agenturen i norra Marocko. Men sen började det ena och det andra hända i Marocko, han var inblandad i massa politik… det gick inte så bra. Han fick börja från scratch. Fick igång en bra verksamhet med restaurang i Casablanca.

Jag har inte varit i Marocko sen 1985. Vi brukar ses i Nice i stället. Alla mina vänner har flyttat därifrån Marocko är fantastisk, men lite ojämn i ekonomiska förutsättningar, många är alltför rika eller fattiga.

Jag var 21 år gammal när jag kom till Sverige. Innan jag träffade Eva var jag fotbollsspelare i en fransk klubb in Casablanca. Sen division ett i Marocko sen uttagen till juniorlandslaget. Till sist fick jag ett stipendiat till Anderlecht i Belgien. På den vägen är det. Sen träffade jag Eva som var då i Marocko och hennes syster var ihop med min systerson. De andra tyckte att jag kan lika gärna börja ”kommunicera” med Eva…

Sen frågade hon om jag kan följa med henne på semester till Sverige. Det var 1973. Vi bodde då först hos hennes föräldrar. Pappan hade en VA firma, så jag hamnade hos dom, och de tog hand om mig… helt exceptionellt, jag kan inte beskriva med ord, godheten i dessa människor. Jag fäste mig vid dom jättemycket. Vi kom mycket bra överens med hela familjen. Efter ett tag kom snacket att jag borde kanske stanna för gott, då. Jag tänkte då: ja, varför inte? Så, jag stannade och jag är fortfarande här – på semester (skrattar gott).

Jag jobbade hos Evas pappa som ställde upp för mig. De ställde sig som garant, att om det skulle hända någonting… då han ser till att jag åker hem med detsamma… Det skulle aldrig gå idag. Jag hade ju returbiljetten kvar länge. Men sen fixade de ett nytt jobb åt mig, denna gången på Eson Pac. Där jobbade jag först med… men, vad gjorde jag? Matrisläggare? Något med stansning att göra. Efter sex månader blev jag förman. De tyckte väl att jag var en ”idiotisk” duktig kille. Sen ville jag att jag ska jobba skift, men den tjänsten . Kenneth Björklund frågade mig om jag var intresserad att jobba skift på Värö Bruk. Ja, sen dess jobbade jag där. 1978 började jag och jobbade där fram till pensionen. Jag pensionerade mig efter en allvarlig nackoperation.

Konstnärskapet började redan i skolan. Jag målade ofta månen och solen och jorden när jag var runt 9-10 år.

Läraren undrade hur kunde jag göra så fina teckningar. Tecknade ansikten också på den tiden. Det gör jag inte idag, för att jag är faktiskt inte intresserad. Jag vill ha en känsla på mina tavlor som Claude Monet hade. Med mycket reduceringar när gräset ”ser ut” som gräs, men jag lägger upp färgen med trasor och palettknivar. Effekten kommer först vid 2-3 meters avstånd. Det är min grej.

Redan som barn kände jag att någonting kallar mig. När jag spelade fotboll i en fransk klubb, träffade jag där en konstnär som hette Muniz. Han var jättestor då, jag vet faktiskt inte om han lever idag. Efter att vi spelade fotboll, så fick jag följa med honom hem Han var gift och hade barn och villa, och ville att jag ska följa med för att se hur han jobbar. Jag lärde mig hur mycket som helst av honom. Man fattar inte hur mycket man lär sig genom att bara sitta bakom en så stor konstnär. Han är ju utbildad i konstskolan Escuela Superior De Diseño De Madrid.

Sen när jag kom till Sverige tog det ända till sjuttiosex när jag började kladda igen. Men då är man borta ju! Det sitter i ryggmärgen lite latent, men man måste jobba med den och utveckla igen. Det gav mig besatthet.

Det är inte många konstnärer som kan leva på sin konst idag. Det är klart, jag hade också kunnat göra så, sluta jobba, kalla mig konstnär och låta min fru betala räkningarna… Nej. Det blev en parallell värld med arbete och konstnärskap.

Jag har två sidor i min konst. En, då jag jobbar med ansikten i relief, och så har jag landskap. Svensk och Marockansk landskap. Det är det som gör, att jag blir påmind vad jag har gått miste om. Varför fick jag inte jobba som konstnär.

Jag beundrar de där gamla målarna; Monet, Manet och Renoir. De behöver inte jobba så mycket med penseln. Några små touch sen är det klart! Där är det, det är bra, låt det vara!

Det är svårt att hitta ögonblicket när man inte får röra bilden mer. När man säger att NU är den färdig. 

Jag hade utställningar. En i Varberg, på galleri Sixtus. Jag visade upp mina två sidor, men det gick inte hem direkt. Sålde inte en enda tavla! (skrattar gott). Det är subjektiv hur bra man är. Det får andra säga det. En tavla är vad betraktaren gör den till. Och det är inte lätt att sälja heller. Man blir fäst vid dom. Man vill inte släppa dom…

Jag har alltid målat i min fritid. Jag kan tacka min fru att hon har låtit mig hålla på. Och det är inget man bara gör snabbt. Det tar tid att skapa ett verk. Det är process som pågår, ibland jobbar jag bara en halvtimme, ibland håller jag på i timmar.

Min fru är väldigt kritisk. Det har hänt att hon tyckte inte att det var bra… Men det accepterar jag! Det triggar mig. Kritik ska man aldrig vara rädd för! All kritik är ju konstruktiv. Det är livsfarligt att bara få beröm.

Ja, jag skrev ju på sociala medier att jag ska kanske lägga ner måleriet. Ja, man ibland tvivlar på sig själv. Man får mycket beröm men det är inte i paritet med försäljningen. Det kan vara så att folk tror att jag säljer mina tavlor dyrt. Det är jättesvårt att sälja sina verk! Drömmen är ju att man vill måla! Det är ju väldigt tufft. Sätter du får lågt pris då tror de att det är ingenting att ha. Sätter du för högt? ”Vem tror han att han är?!” Vad är jag värd? Jag har varit snäll för för många för länge. Men det blir rundgång. Jag kan inte hålla på att skänka bort min konst! Jag måste få bekräftelse på något vis.

Fast, å andra sidan, jag är ju på semester!

sandor olah