När jag anlänt i Ipoh efter bussresan från Penang var planen enkel; jag skulle snabbt ta ut pengar och sen gå till första ställe som serverade nudelsoppa. Jag gick av bussen, hittade en bankomat och stoppade in mitt bankkort. Skärmen visade som alltid ”Please wait while we varify your card”, så jag väntade, och väntade lite till… Men insåg att jag aldrig tidigare behövt vänta mer än några sekunder på att skärmen ska växla till ”English language” och ”Bahasa Malay”. Jag tryckte på ”cancel”, en gång, två gånger, tre, fyra… Okej, skärmen måste ha låst sig. Vad gör jag nu? Ensam i en främmande stad i Malaysia.
En medelåldersman kom fram och frågade om allt var okej, jag svarade att nej, skärmen har låst sig. Han sa åt mig att ringa banken, numret stod på bankomaten. Så det gjorde jag. Mayham bank. Kvinnan på andra sidan luren sa att de kunde fixa tillbaka kortet, ingen fara, det skulle gå snabbt, bara några dagar. Nu var gråten i halsen. Hur många malaysiska ringgits (MYR, Malaysisk dollar) hade Ida tagit med sig till Ipoh? Jo 1 ringgit, alltså motsvarigheten till drygt 2 SEK.
Mannen från tidigare frågade vad banken sagt, och när han fick svaret frågade han om jag ville ha hjälp. I Sverige hade jag sagt nej utan att tveka. I Malaysia då? Ett främmande land med en väldigt främmande kultur. Ja, kära läsare, du kanske inte vet detta, men malaysier är extremt hjälpsamma människor. Du kan inte ens se förvirrad ut på gatan utan att någon kommer fram och frågar vad du letar efter.
Efter en månad i Malaysia har jag lärt mig att många i detta land inte har något bättre för sig än att hjälpa främlingar.
Mannen erbjöd sig att köra mig till närmsta Mayham bankkontor, jag tackade honom för denna generösa gest. Jag frågade hur det kom sig att han var så snäll och hjälpte mig. Han sa, att om hans dotter hade varit i samma situation, ensam i ett främmande land, utan pengar, hade han jublat högt om en främling stigit in och hjälpt henne.
Så, kära läsare, ser du en vilsen malaysisk tjej vid en bankomat i Sverige, snälla hjälp henne, vem vet, det kanske är denne mannens dotter.
Mannen släppte av mig vid Mayham-banks huvudkontor i Ipoh och önskade mig lycka till. Från det att jag steg in på banken tog det cirka 2.5 timmar innan jag fick återse mitt kort. Det enda de bad om var att jag skulle visa mitt pass. Vart hade jag lagt det? I ryggsäcken? Handväskan? Plånboken? Nejdå, självklart låg det hemma i lägenheten i Penang.
Efter vårens alla förberedelser för utlandsstudier och dokumentöverföringar och digitala dokument, har jag alla sorters identifikationer och visum på ett moln. Banken sa att en skannad version av passet räckte och efter att ha sett det, gav de mig mitt kära bankkort tillbaka. Aldrig har jag varit så lycklig att se det!
Och det, det var mitt första minne i Ipoh, Malaysia. Vad har jag lärt mig av detta? Ha med pass och MYR till åtminstone en måltid vid resor, men även, malaysier är bland de trevligaste och mest hjälpsamma människorna på denna jord. Vi har mycket att lära av dem. •