Hon håller inte längre än ett halvår. Max! Del 2.

Jag växte upp i en mindre bruksort. På min skola fick barn vara barn, vi klädde oss i mjukisbyxor, hade trätofflor på oss, våra föräldrar körde inte oss till skolan, vi grannbarn ordnade ”cykelsamåkning” till och från skola, alla fick vara med, även de barn som inte hade det fräsigaste vrålåket med bockstyre.

I skolan behövde vi inte sminka oss, vi behövde inte ha magtröjor eller högklackat. Lärarna fick fortfarande bestämma i skolan och varje elev fick ta eget ansvar för sina studier med hjälp ifrån vuxna.

På fritiden och på varje rast lekte vi killar och tjejer ute tillsammans. När någon utifrån kom in och mobbade någon utav våra klasskamrater formerade vi oss och ställde upp för varandra, ingen skulle trycka ned våra kompisar – våra medlantisar.

Jag växte upp i en bygd där det fanns gott om arbeten, där industrierna blomstrade och där det fanns stor framtidstro. Vi hade en fungerande järnväg, vi hade fler jobb än invånare och vi hade en fantastisk sammanhållning där alla umgicks med varandra oavsett bakgrund, politiks tillhörighet och hudfärg. Tänk vi hade till och med en och annan som var homosexuell och det gick ju bra, de var ju en utav oss, inget konstigt med det.

Idag ser det annorlunda ut på min hemort, på den ort jag växte upp i Skåne. Många utav industrierna har lagt ned, det finns mycket färre jobb, naturligtvis finns sammanhållning kvar i bygden men det är inte som det var förr. Nationalism går starkt fram i kölvattnet av missnöjet i min hemkommun. I min hemkommun gick Sverigedemokraterna näst starkast fram i hela Sverige.

Långt ifrån alla gamla kamrater är rasister, men nationalismen växer sig otroligt stark i missnöjet.

Ibland undrar jag om strävan efter att vara ett tjänstesamhälle är en bra strävan. Jag tyckte att det var bra förr, när vi hade produktionen kvar i Sverige, när barn fick vara barn och då vi handlade svenska produkter och tjänster som skapar jobb lokalt.

Jag valde att lämna min hemby till förmån för större städer och andra länder, men jag valde att flytta tillbaka ut till ett litet samhälle när det var dags att bilda familj. Varför? –

På landsbygden har vi inte all den service som finns i staden, vi har ingen kollektivtrafik att tala om, vi har inte flera butiker med ett massivt utbud, vi har långt till närmsta butik, på vissa orter har vi inte ens tillgång till drivmedel eller förskolor och vi får klara oss själva i mycket högre utsträckning. Den service vi har får vi kämpa med näbbar och klor för att behålla. Här är det inte tal om nya stora byggen, vi får kämpa för att få behålla service. Vill vi förändra i politiken – ja då får vi ta till stridsyxan och ge oss in i politiken själva. Så varför väljer man att flytta ut till landsbygden när mer och mer av resurserna centreras?

Därför att det finns alltid hopp, det finns dem som tror på små brukssamhällen, dem som engagerar sig, skapar nya jobb på orten och vägrar flytta sin produktion utomlands, de som engagerar ideellt i föreningar, de som lägger tid på att engagera sig politiskt för landsbygden på riktigt och inte enbart i populistiskt syfte för att vinna makt, de som kämpar för byn och landsbygden och som kämpar emot det växande missnöjet. De gör inte det genom att exkludera någon, utan genom eget engagemang och tro. De som fortfarande kan se det goda med små samhällen, som ser tryggheten med grannsämja, som inte tror på exkludering bara för att man har olika jobb, utbildning, erfarenhet, hudfärg eller politiks tro.

Det finns alltid hopp så länge det finns människor som är beredda att kämpa för det som är bra.

Johanna Palmelid, lantis i Kungsäter