Text&bilder: Olivia Elvesson
“Jo, jag bor i Veddige. Det är ett samhälle en kvart från Varberg. Det finns skog där. Och åkrar. Det är typ bara det.” Och så skrattar man lite, viftar med handen, som för att visa hur litet det är. Men det är ju inte allt. Det är ju långt ifrån allt. För livet i ett litet samhälle en kvart från Varberg är mer än storleken det upptar på en karta.
Morgonen börjar i kylan på den gatlampsupplysta tågperrongen, några minuter innan tåget från Borås rullar in. Mörkret börjar långsamt lösas upp utanför de upphängda lampornas ljuskrets. Klockan är 07.23 på morgonen. Det är fredag.
Allting som hänt under morgonen, innan man står där med händerna nedkörda i fickorna och musiken uppskruvad i öronen, har förflutit i en sömngångaraktig dimma. En sådan dimma, som man bara kan uppnå genom de monotona morgonrutiner tillhörande de gråblaskiga månaderna mellan september och april. Det är först när man låser cykeln vid stationen, som sömnen släpper sitt fasta tag om de dimmiga tankarna i huvudet.
Det blir visst en dag idag också.
Man lär känna de andra morgonpendlarna till utseendet. Mannen som alltid kommer gående med sin matlåda i handen och kommer fram strax efter en själv. Kvinnan med brun regnjacka som kommer precis innan tåget. Killen som lutar sin cykel mot cykelstället och springer för att hinna med. Hon som har en svart, stickad mössa med tofs. De flesta står tysta någon eller några meter från alla andra och ignorerar varandras existens.
När tåget kommer från Borås mot Varberg är det bara en eller ett par personer som kliver av. Varför, undrar man då. Vad ska du göra i Veddige? Vi har skog och några åkrar, varför tar du tåget hit? Varför i hela världen väljer du att åka hit, av alla ställen?
Det är mörkt utanför fönstret, skogen och åkrarna susar förbi. Några gymnasieelever kliver på i Derome, färre än i Veddige. Tystnaden är sömnig, man lär sig snabbt att bortse från skramlet från den gamla rälsen, och det gula ljuset från lysrören speglas i fönsterrutorna. Ytterligare några personer tillkommer i Tofta, ingen tar direkt någon notis om dem. Många lägger väskan på sätet bredvid sig, allt för att inte väckas ur den försvinnande tröttheten som kännetecknar början på en ny dag. De tjugo minuterna som spenderas på de blå sätena på ett gult och grått västtåg, blir en tyst startsträcka innan dagen börjar på riktigt. Hela tåget tröstar sig med samma tanke. Bara en dag till. Bara en dag till, sen är det helg.
När åkrarna och skogen byts mot industrikvarter börjar de flesta vakna från sin mörkblå halvdvala. Väl vid Varbergs station skyndar alla iväg till sina respektive destinationer, bara en liten smula zombielika, fortsätter att ignorera de andra tågresenärerna.
Men när eftermiddagen kommer känns det som en lättnad att se det gråa och gula tåget stå på stationen och vänta på en, som en trogen hund vid dagens slut. Man ser de andra pendlarna droppa in på perrongen, lite mer levande än på morgonen. På hemvägen är vagnarna fulla av samtal, det är fortfarande dagsljus ute, om än snabbt undansmältande.
När bebyggelsen byts mot skogar och åkrar andas man lättat ut, känslan av att vara nästan hemma efter en lång dag fyller luften. Det är någonting man delar med sina medresenärer från Veddige, även om man aldrig har sagt så mycket som ett ord till varandra. Dessa stunder i början och slutet av dagen, tiden det tar att ta sig från punkt A till punkt B när man bor i ett samhälle omgivet av skog och åkrar.
När man kliver ut på den välbekanta stationen och möts av det grå, falnande dagsljuset inser man att man har klarat en till dag, en till vecka, och man har tagit sig hem igen. Människorna går i ett utspritt led, som splittras när man har kommit över rälsen. Några går till parkeringen, andra till cykelställen och några tar sig hemåt till fots. Alla fortsätter med sina liv, man blir en liten bakgrundskaraktär i varandras vardag.
Men man delar ändå någonting. Man delar någonting som de som ser Veddige som en prick femton minuter från Varberg aldrig kan förstå. Någonting större än den lilla plats samhället tar upp på en karta. Man delar en plats att återvända till vid veckans slut.
Man delar ett hem.
Processed with VSCO with g3 preset
