På andra sidan åsen

På andra sidan åsen

När restriktionerna för inrikes resor lättade brakade bokningssystemen ihop hos stugbyar och campingplatser. Vandringsleder som i vanliga fall bara lockat hängivna vildmarksäventyrare fick sätta upp kösystem för att inte folk skulle trampa ner varandra i skogen, eller flåsa varandra i nacken med potentiellt droppsmittobärande andedräkt. Varbergs kommun som under normala fall sägs tredubbla sitt invånar­antal under sommarmånaderna har i slutet av sommaren fått skicka hem folk från stränderna för att dessa blivit för trånga. Att fira ”hemester” här i trakten har varit en utmaning, minst sagt.

Så vad gör man om man försöker förlika sig med coronatidens nya ”normala” och hålla sig på hemmaplan, när resten av landet väljer att upptäcka västkusten och besöka våra stränder och smultronställen i närområdet i sådana mängder att vi själva knappt får plats?

Ingen vits att gnälla över tillvaron, bättre att glädjas över att fler får uppleva Sveriges framsida. Så istället bestämde vi oss för att försöka vidga våra vyer några dagar i slutet av sommaren. Det visar sig att den svenska högsäsongen börjar mattas någon vecka in i augusti, och att många platser med högt tryck blir både lugnare – och billigare – att besöka.

Mölle och matkoma

Våra planer tog oss söderut, till andra sidan Hallandsåsen. Närmare bestämt Kullen, eller Kullahalvön, som den också kallas. Det är i Höganäs kommun vi befinner oss, och förutom Höganäs är den mest kända tätorten i kommunen Mölle, som trots sitt ringa invånarantal (år 2019 fanns där endast drygt 600 åretruntboende) är en plats som lockar mycket folk. Särskilt sommartid, förstås, med närhet till hav och bad.

Småbåtshamnen i Mölle i solnedgång.
Mölles hamn i vacker kvällssol.

Sin storhetstid som turistmål hade Mölle under första hälften av 1900-talet, men än idag lockar orten mycket folk, något som var väldigt påtagligt trots att vi valt att besöka trakten relativt sent på säsongen.

Vi valde bort Grand Hôtel och de andra alternativen som lockat gräddan till Mölle under storhetstiden. Planen var att vara iväg två nätter, om vi fick mersmak kunde vi dock tänka oss att stanna en natt till. Vi fastnade för en campingplats strax utanför orten, med en enkel stugby. En stuga, fyra bäddar, och en kort promenad till servicehus med dusch och köksmöjligheter. Sålänge barnen inte uppnåt de kritiska tonåren går det att klara sig utan vissa bekvämligheter. Campingen hade ett fräscht poolområde, vilket var kompensation nog. Hade vi haft längre än promenadavstånd till bad hade nog barnen revolterat.

Frukost åt vi på den lilla altanen, men Mölle med omnejd erbjuder många alternativ för den som vill maximera avkopplingen. Vi satsade på att testa traktens matkultur kvällstid istället. För vår del innebar det att strosa runt i Mölle och se vad som erbjöds. Det blev ett besök på Systrarna på Piren, fullsatt men bordet längst ut på uteserveringen lyckades vi knipa. Systrarna serverar enligt egen utsago ”världens största räkmacka”. Jag har inte undersökt om det påståendet är riktigt, då min erfarenhet av världens alla räkmakor är högst begränsad. Någon läsare med sinne för detektivarbete får gärna återkomma med svar (källkritik är viktigt, även en ViSKA-redaktör kan ha fel!).

Systrarna på Piren påstår sig servera världens största räckmacka.
Systrarna på Piren serverar “världens största räkmacka”.

– Hur stor är räkmackan? frågade jag när vi stod och valde bland alternativen på menyn.

– Den är… stor. Men det går bra att vara två som delar på den.

Det avgjorde saken. Jag och Konrad, äldsta sonen, tog tjuren vid hornen. Jag fick brieosten och pepparroten (kärlek), resten delade vi på. Tur att Konrad är 13 och har den för åldern typiska aptiten i olympisk tyngdlyftarklass, annars hade vi lämnat åtskilligt kvar på tallriken. Mackan var verkligen stor.

Andra kvällen var vi lite mer planerande och bokade bord i god tid istället för att chansa, denna gången på charmiga Krukmakeriet i Mölle.

Krukmakeriet i Mölle med skorstenen från stenugnen som gräddar läckra pizzor.
Krukmakeriet i Mölle. Krukmakeri och stenugnsbakad pizza, såklart.

Krukmakeriet är precis vad det heter: ett krukmakeri som håller den gamla hantverkstraditionen levande samtidigt som man prövar nya grepp för att locka besökare. När vi anlände vid 20-tiden snurrade drejskivorna inne i verkstaden. De var till och med fortfarande igång när vi gick därifrån, mer än två timmar senare. Förutom krukmakeri med tillhörande butik har man satsat på restaurang med pizza i napoletansk stil. Inne på den lummiga innergården, under mogna äppelträd (grannbordet fick faktiskt middagsron störd av äpplen som damp ner på tallriken) och med sköna bossanova-tongångar från högtalarna satt vi och njöt god mat tills det mörknade.

Svindel och tumlare

Mölle och Kullen bjuder förstås på mer än god mat och turistnostalgi. Där finns både Höganäs (som jag återkommer till) och naturreservatet Kullaberg med sina vackra vandringsleder, naturliga grottor samt Kullens fyr som ståtligt blickar ut över havet från sin höjd nästan 80 meter över havet. Glasprismat väger sex ton och ljuset ska vid klart väder kunna ses fem mil från kusten.

Det sägs även att havet utanför Kullaberg är en av de säkraste platserna att få se tumlare i deras naturliga miljö. Tumlarbeståndet var tidigare hotat men anses idag ha återhämtat sig såpass att det kategoriseras som stabilt. Omkring 20 000 tumlare finns idag i Kattegatt, så chansen att man ska få se någon av dem komma upp till ytan är ganska stor.

Kattegatts tumlarbestånd uppgår till 20000. Det kan ändå vara svårt att få syn på en.
Två av Kattegatts 20 000 tumlare.

Vi bokade in oss på tumlarsafari och höll tummarna för att vi skulle ha turen med oss. Kaptenen rapporterade att en hona med sin kalv hade skådats vid tidigare turer samma dag, så våra förhoppningar steg ytterligare. Det dröjde inte många minuter förrän vi ett hundratal meter bort såg två svarta silhuetter som kom upp till ytan för att andas och skjuta upp en liten vattenkaskad. Tumlaren är en tandval precis som sin kusin delfinen. Den har dock trubbig nos och till skillnad från delfinen så ”tumlar” den bara vid vattenytan istället för att hoppa upp.

Minuterna gick och vi trodde att vi kanske skulle få nöja oss med den första uppvisningen från tumlarhonan och hennes kalv, när de plötsligt dök upp igen alldeles nära vår båt. Ett par dyk senare skräms de av en vattenskoter och försvinner, för gott denna gången. Vi får istället blicka in mot land, mot de naturliga klippformationer och grottor som bildats längs med kustremsan. Vid ett par punkter har rullstenen slipats len av havet så att det numera blivit populära platser att klättra ner till om man är sugen på att ta sig ett dopp i det kristallklara vattnet.

Vi blev lite sugna på att försöka oss på att ta oss ner till någon av grottorna som vi får utpekade för oss. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Även de mer lättillgängliga grottorna ligger långt ner längs branten, och inbjuder till en inte helt trivial klättringsutmaning. Några av oss tog sig an uppgiften med stor glädje. Minstingen Wilfred, vars senaste passion är dokumentärer om frisoloklättring längs lodrätta bergväggar, fick vi nästan bromsa så att han inte stack iväg på egen hand. Han är sex år. Svettigt värre.

Utsikt över havet från Kullabergs naturreservat.
Svettig klättring, vacker utsikt.

Att ta sig upp visade sig vara lättare, men här var svindeln det stora problemet för några av oss. Vi stannade på en avsats och fikade den medhavda matsäcken. Utsikten är otroligt vacker. Naturen påminner nästan om områden i Medelhavsregionen, med vindpinade buskar och oländig terräng.

Höganäs – mer än keramik

Höganäs är en charmig småstad som har mycket mer att erbjuda än den keramik som orten är mest känd för. Vi var bara i stan en halvdag men hann med att besöka en saluhall med bageri och konstgalleri som skulle få större städer att bli gröna av avund, äta hemmagjord italiensk gelato, bränna mer pengar än vad vi budgeterat för i stadens charmiga bokhandel, och äta burgare på ett hak som snarare ser ut att höra hemma i en modern nyinspelning av Easy Rider än i nordvästra Skåne.

Magasin 36 är en gammal fabrikslokal där man tidigare tillverkade saltglaserade föremål, bland annat det välkända Höganäskruset. Idag är lokalerna renoverade och huserar nämnda saluhall, ett stort antal butiker, bryggeri, och restauranger. Platsen har bland annat fungerat som inspiration för Brukstorget i Varberg, och det är inte svårt att se hur fler skulle vilja försöka återskapa konceptet på andra platser i Sverige. Mötet mellan den industriella retrokänslan och moderna affärsrörelser är spännande och höll oss sysselsatta i flera timmar.

När hungern gjorde sig påmind gick vi över fabrikens gamla innergård mot en skylt med texten ”Garage Bar”. Husfasaden är målad med motiv som från gamla svartvita Disneyfilmer (tänk Musse Pigg i ”Steamboat Willie”) och ett par gamla bensinpumpar står uppställda nära entrén. Där stod även två choppers parkerade, vi var osäkra på om de hör till inredningen men ansåg det bäst att inte röra vid dem.

Menyn låter som en greatest hits av vad amerikansk matkultur kan erbjuda, och vår servitör ser ut som om han under vinterhalvåret spelar bas i ett coverband för Lynyrd Skynyrd. Men stället är charmigt och har karaktär, och maten var vansinnigt god, även om barnens nachotallrikar snarare var dimensionerade för amerikanska barns aptit…

Borta bra – och närmre än man tror

Att åka till Kullahalvön, Mölle och Höganäs tar knappt två timmar, och det är motorväg ända ner till Ängelholm. Utbudet är stort för alla åldrar: här finns vandringsleder och naturupplevelser i mängd, och både Mölle och Höganäs är charmiga småstäder att strosa runt i. Vill man passa på att uppleva lite större städer när man i trakten ligger Helsingborg bara ytterligare cirka 20 minuter bort.

Coronakrisen har introducerat ”hemester” för de breda massorna, och många av oss har upplevt hur mycket vi har att upptäcka bara runt husknuten. Flera av våra lokala besöksmål finns att läsa om bara i detta numret. Och om vi utvidgar radien ytterligare så finns det ännu mer att upptäcka. Visst är det många som längtar till möjligheten att boka en resa till någonstans långt bort, ett sug som säkert kommer växa sig starkare när höstmörkret sänker sig och minnet av sommarvärmen bleknar. Men jag hoppas att den här pandemin lärt oss uppskatta vilka skatter vi har på nära håll.

Text och foto: Samuel Linde

Glädjespridare i virustider

Glädjespridare i virustider

Varje onsdag har Anna Elmquist och Anita Arvidsson spelat ukulele och sjungit tillsammans med Gerti Johansson, alla tre från Chorus Veddige, på Anitas altan i radhusen vid den före detta prästgården.

I början var det mest boende i radhusen som kom. De tog med sig var sin stol, som de placerade med lagom avstånd från varandra på gräsmattan. Några kunde sitta på sina egna altaner och lyssna. Sen spred sig ryktet och andra Veddigebor ville också lyssna på den glada musiken. Det sjöngs och spelades både svensktoppslåtar och visor, till och med en coronavisa…

Ibland sjöng publiken med i sångerna, man blir ju så glad av ukulele, det spritter i kroppen och helst vill man dansa. Just den onsdagen som bilderna togs, hängde regndropparna i luften, men damerna spelade och sjöng och inte en droppe föll!

Repertoaren för dagen var mycket passande bland annat ”Man ska leva för varandra” och ”Sån’t är livet (i coronatider)”.

Text och bild: Ingegärd Nilsson

Tisdagsgänget fortsatte med sina träffar

Här har de samlats i Lerdal med så stort mellanrum att det var svårt att höra vad alla sa. Men vad gör det, det är roligt att träffas och gemenskapen är viktig. Närmaste grannen gick det iallafall att prata med. 

Och planer smiddes: den ledande i gänget, Bosse Emanuelsson, skulle fylla 90 år. Hur ska vi fira honom i dessa coronatider? Jo, alla gick i samlad trupp med rep emellan sig och ”förskolevästar” på till Bosses gräsmatta där jubilaren väntade.

Grattis i efterhand Bosse!

Vi är 100!

Vi är 100!

I maj 2020 hände det – Rumpelösa Moppers blev 100 medlemmar i Facebookgruppen!

Från att ha varit ett löst sammansatt gäng med mopedentusiaster blev vi plötsligt att räkna med. En grupp med pondus. En god kraft i universum! 

För att uppmärksamma och fira denna världsomvälvande händelse tyckte jag att vi borde ha medlemströjor med tryck. 

Tröjor beställdes. Efter en hel del konstrande med provtryck med mera anlände de äntligen, drygt en månad försenade, i slutet av juli. 

För att leverera tröjorna på ett smidigt sätt bestämdes ett datum för fikaträff på Kullagårdens café. Efteråt skulle vi välsigna den Halländska landsbygden med rökelse och goda vibrationer. En runda på dryga 5 mil lades upp.

Fredag den 31 juli klockan 9.48, lastade jag således den fulltankade paketmopeden med 50 nytryckta tröjor och begav mig de 1,5 kilometrarna till träffpunkten.

Solen sken och termometern visade flertalet plusgrader.

Över 30 stycken förbeställda tröjor leverades till ackompanjemang av kvittrande mopedister och doften av kaffe.

Efter att kaffesuget var stillat tog suget efter tvåtaktsrök över och 24 moppar startades unisont utanför caféet.

En fantastisk runda med felkörningar, bensinstopp, vajerbrott, tändstiftsbyte, fler felkörningar… Kort sagt, en mopedrunda med Rumpelösa Moppers kan vara… alldeles underbar!

Ibland går livet lite lättare.  Detta var en sådan dag.

Sa jag förresten att vi i skrivande stund närmar oss 120 medlemmar?

Tack alla fantastiska Moppers!

Text och foto: Sven Sjöberg

Hembygdsförening i coronatid

Hembygdsförening i coronatid

”Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp!”. Detta citat tillskrivs Tage Danielsson (eller Henrik Tikkanen) och känns högaktuellt. Pandemier är inget nytt.

I Veddige-Ås-Sällstorps hembygdsförenings fotoarkiv finns bilder på unga människors dödsbädd. Dessa foton kan idag kännas makabra, men när Gunnar Engström för 100 år sedan fångade dessa tragedier på glasplåt i Sällstorp, var det för att anhöriga skulle få ett beständigt minne av sin kära släkting. Spanska sjukan drabbade då många yngre, medan covid-19 nu slår hårt mot våra äldsta. 

Hur har då hembygdsföreningen påverkats?  Hittills har tre aktiviteter ställts in. Många föreningar har inte kunnat hålla årsmöte. Men den 4 mars kunde vi hålla denna så stadgeviktiga sammankomst. Smittan hade då visserligen nått Sverige men ännu fanns det inga regler för social distansering. 

Kulturgeograf Pär Connelids föredrag i trång hembygdsstuga ändrades till en visning av fornåkrar i Björkhult. Påskäggpromenaden, valborgsfirandet och trädgårdsvandringen ställdes in. Men i samarbete med kyrkan kunde utomhusgudstjänst med gökotta i natursköna Kvarnadalen hållas. 

Bil efter bil anlände i slutet av maj till Årnäsuddens parkeringsplats och det började bli lite nervöst. Kommer det fler än tillåtna 50 personer som vill följa H G Karlsson på vandring med “Tema fåglar”? Vi blev 45 personer…

Även när orkidéer och torplämningar visades i Vadkärr klarade vi Folkhälsomyndighetens krav. 

Många av deltagarna i våra aktiviteter är över 70 år. Det är naturligtvis ett stort sug för denna åldersgrupp att komma utanför väggarna och se andra människor. Alla tycks dock vara medvetna om att hålla avstånd.

I skrivande stund är det omöjligt att veta hur covid-19 kommer att påverka höstens inomhusaktiviteter. Sannolikt kan vi bara samla små grupper i Hembygdsstugan. Ändringar i programmet kan läsas på hemsida och i sociala medier.

Text och foto: Ingvar Månsson

Även om pandemin påverkar möjligheten till fysiska möten syns och verkar föreningen i sociala medier:
Facebook: viska.link/hembygd och viska.link/hembygdfoto. Besök även Kloar-Erik, bygdefotograf i Veddige:  viska.link/kloar-erik och Torpletare i Veddige-Åhs-Sällstorp på viska.link/torpletare.
Instagram: @veddigehembygdsforening

En glödhet delikatess

En glödhet delikatess

Hantverksbryggeriet som började baka napoletanska pizzor, eller pizzerian som brygger eget öl? Hur man än väljer att definiera Byaregårdens Brygghus har Inger och Robert skapat en destination som dragit massor av besökare hela sommaren.

Det är en sen fredageftermiddag i början av augusti när vi parkerar bilen och promenerar mot Byaregårdens Brygghus. Sommaren har ju dröjt sig kvar och levererat de varma dagar som säkert många hade hoppats skulle komma ett par veckor tidigare.

Vi har bestämt oss för att fira eller sörja att sommarlovet snart är slut – beroende på om du frågar mig eller barnen som snart börjar skolan. För mig är detta inte sommarens första besök på ett av de populära utflyktsmål som etablerats norr om Varberg under senare år, men det är första gången vi är här som familj. Förväntningarna har trissats upp till skyarna, och jag är lite orolig för att jag hajpat upp stället lite väl mycket.

Från åkermark till bryggeri

Byaregården ligger i Syllinge, en liten bit utanför Veddige på vägen mot Värö. Efter att ha svängt av mot Nyebro ser man efter ett par hundra meter skylten som visar vägen den sista biten till destinationen. Här har Inger Elftorp och Robert Olsson byggt sin gård på en plats som 2003 bara var åkermark. Nu, 17 år senare, är det både mikrobryggeri och pizzarestaurang.

Ölbryggandet var ett intresse som blev ett heltidsarbete, och mer därtill. Förutom produktion av öl och läsk anordnar man evenemang av olika slag som ölprovningar och bryggarkurser. Ölets Dag, Viskan River Day och Hockey-VM är välkända evenemang som Robert och Inger under årens lopp arrangerat själva eller varit engagerade i. Många av de små bryggerier som poppat upp på västkusten under senare år har även Robert att tacka för vägledning och inspiration.

Pizzaugn från Åskloster

Ölet satte Byaregården på kartan, men pizzan har hjälpt till att locka besökare under sommar­månaderna. 2018 var den vedeldade stenugnen färdigbyggd och de första pizzorna redo att gräddas. Stenen hämtades bland annat från Ås gamla kloster.Succén lät inte vänta på sig. Så hur ser man på sig själva efter den ökade tillströmning av besökare som pizzan inneburit?

– Vi betraktar oss fortfarande som amatörer när det gäller mat. Intresset för mat har alltid funnits, och vi har varit inblandade i restaurangnäring tidigare. Vi säger nog själva att vi är ett bryggeri som har pizza och är ett besöksmål under sommartid, säger Inger.

Det är varmt där inne i, där magin händer. Den vedeldade ugnen hettas upp till 500° och pizzan gräddas i en minut – längre än så och den bränns vid. Men det är också det som gör att pizzorna kan serveras i ett högt tempo, trots att de gräddas en åt gången. Det fanns planer på att utöka kapaciteten i år, men sen kom coronakrisen.

– Vi hade planer på att bygga en ny ugn inför den här säsongen, berättar Inger. Men osäkerheten som coronakrisen skapade gjorde att planerna lades på is. Nu kommer vi att bygga den nya ugnen så att den står redo till nästa säsong, samtidigt som vi behåller den gamla.

Eftersom pizzorna kommer ut till bordet en i taget uppmuntras sällskapen att beställa och äta enligt ”social pizza”-principen. Istället för att varje person får sin egen pizza i tur och ordning och de andra med kurrande magar väntar på sin tur att serveras, kan man istället ta för sig av en slice från pizzorna vartefter de kommer ut på bordet. Fördelen är dessutom att man slipper välja bort så många alternativ från menyn, perfekt för den som är orolig över att missa något – framförallt dessertpizzan…

Ett varmt välkomnande

När vi kommer in på innergården och ställer oss i kö för att vänta in vår tur att bli placerade är det redan gott om folk kring borden. Under sommaren har det stundtals varit sådant tryck att man fått köa utanför i upp till 45 minuter för att ens få komma in och slå sig ner vid ett bord. Det är angenäma bekymmer förstås, som kräver kreativa lösningar.

– Till nästa säsong kommer vi att skapa en ny entré med utebar där våra gäster kan hänga i väntan på att få plats vid borden, säger Robert. Vi är inte färdiga med utvecklingen av Byaregården som besöksmål.

När jag var här förra gången, i juli månad, tog det ungefär 20 minuter att komma in. Då stod Robert utanför entrén till gården och hälsade gästerna välkomna i väntan på att få släppa in dem. Man märker snabbt att det är en person som uppskattar den sociala aspekten av sitt yrke – att småprata med Robert i väntan på att få komma in och njuta god mat och dryck går liksom inte att reducera till att ”stå i kö”. Byaregården är inte bara gården och platsen, det är Inger och Robert.

Att semestern är över för många borde göra att det blir lite lugnare ikväll. Det är åtminstone min tanke när vi står där vid vår punkt i kön med det numera välbekanta mellanrummet på 1,5-2 meter till nästa sällskap.

– Hör ni till samma sällskap?

Robert riktar sig mot oss och paret bakom oss i kön. Vi skakar på huvudet och jag indikerar att jag och familjen är här själva. Robert vänder sig mot mig med igenkänning i blicken: 

– Ja, dig känner jag ju.

Jag kan inte påstå att jag är stammis på Byaregården, men det är såhär det känns att besöka platsen – ett hjärtligt välkomnande.

Min förutsägelse om en lugn kväll grusas snabbt, och snart är det fullt kring borden och kön ringlar sig ut mot entrén. Planen att i lugn och ro intervjua Inger och Robert ger jag upp ganska omgående.

Framtidsplaner

Byaregårdens Brygghus är ju dock – pizzasuccén till trots – ett bryggeri, och drycken står fortfarande i centrum för verksamheten. Men återigen innebar viruset bekymmer för planeringen.

– Vi hade planerat att stå väl rustade med mycket dryck ”i ladorna” inför sommaren eftersom vi märkt att allt tog slut redan förra säsongen. Att förbereda sig på det viset hade inneburit stora kostnader för att bygga upp ett lager, säger Robert.

Alla bokningar under våren vad gällde kurser och provningar ställdes in, och mycket var oklart inför sommaren. Skulle man ens kunna hålla öppet?

– Hade vi vetat att det skulle bli så stort tryck skulle vi naturligtvis vågat satsa men nu har vi istället fått jobba stenhårt för att ha dryck att servera och sälja varje dag.

Så hur ser planerna ut för framtiden?

– Vi diskuterar mycket kring att öka vår kapacitet när det gäller dryckestillverkning. Det finns olika alternativ men klart är att vi måste öka volymerna för att svara upp mot efterfrågan. Både när det gäller stark­öl men också läsk. Vi ska på ett intressant studiebesök, inom kort, för att titta på tillverkning av starka drycker.

Byaregården är ständigt under utveckling. Framtiden ser med andra ord ljus ut, för älskare av både vedeldad pizza och hantverksöl.

Text och foto: Samuel Linde