Om hat, hot, rädsla, litenhet, missunnsamhet, vilsenhet, inskränkthet och kärlekslöshet.
Varför blir man hatisk? Vad är det som gör att människor som knappt har sett nyanlända med egna ögon är fientligt inställda mot dem? Ungefär så löd din fråga.
Jag sitter inte inne med svaret och har ingen forskningsstudie i ryggen. Det jag har att bygga mitt resonemang kring är ett stort antal möten med människor i olika livssituationer. Långt ifrån alla människor jag möter bär hat. Väldigt få gör det faktiskt.
Däremot ser jag vissa faktorer som jag tänker kan samverka till att man blir hatisk, kritisk eller avigt inställd.
För att förmå att vara välkomnande, storsint, kärleksfull och givmild mot andra människor behöver man själv ha mötts av kärlek. Man behöver vara trygg och inte vara rädd att någon ska beröva en det man själv är i behov av eller ser sig ha rätt till. Man behöver vara “stor nog” att unna andra att ha det bra.
Det är inte så enkelt som att säga att den som bär hat mot exempelvis invandrare generellt är hatisk som människa. Nej, mest troligt finns det människor som de älskar, mest troligt är det människor som de flesta av oss utom i extrema fall. Det som är dilemmat är nog rädslan. Rädslan att berövas något man ser som sitt. Rädslan att få mindre, få det sämre, rädslan för det okända.
Det som är okänt skrämmer. Rädsla krymper livsutrymmet. Rädsla gör oss ovilliga att öppna upp för andra.
Men rädsla finns inte i kärleken. Kärlek är öppenhet, nyfikenhet, frimodighet och frihet. Kärleken är gränslös och generös.
Hatet föds ur kärlekslöshet.
Ondskan har inget eget ansikte utan visar sitt fula tryne på olika sätt.
Ondskan har inget eget ansikte utan får sin grogrund och sin växtkraft där kärlekslösheten får grepp. Där man känner att “det egna” är hotat, där man känner en litenhet, en missunnsamhet och en vilsenhet. Där man får en tillhörighet på bekostnad av att stänga andra ute. Där man ser andras gåvor, begåvningar och berättigande som ett hot istället för en tillgång.
Ibland behöver man tänka att “främlingar är vänner man inte känner”. För när det främmade får ett ansikte, när den okände får ett namn, när man lyssnar in någons livsberättelse föds vänskap och empati.
Att våga öppna sitt hjärta och sin dörr, att trotsa rädslan för det som är okänt, att erövra det okända och göra det känt, det är enligt mina funderingar svaret på gåtan kring hat. Vi blir till människor först i mötet med varandra. Det är genom att ge man får, så ge lite kärlek till den som behöver få känna sig älskad, så får ondskan ingen plats och hatet ingen kraft. Var rädda om varandra! ❤
Martina Vallerius