Postminnen från Kungsäter och Gunnarsjö.

– Hej, är du Kungsätersbo?
– Ja, jag har bott här som barn.
– Var bodde du då?
– Jag är postadäka.
– Har det funnits post här?

Så kan det låta när man kommer tillbaka till hembygden och möter nya generationer ortsbor. Självklarheter i minnesbanken blir främmande redan efter några årtionden. I min barndom visste alla vilket hus som var Posten och där bodde jag, posta-däka. Mamma Märtha Carlsson var poststationsföreståndare. Om man flyttar samtalet ytterligare ett halvt sekel bakåt i tiden skulle slutrepliken kunnat vara: – Har det funnits bank här? Ja, gästgiverigården mitt i byn innehöll då både bank- och postkontor. En del av den byggnaden finns fortfarande kvar, men postkontoret följde först med till en lägenhet i ”polishuset” Rönneberga, därefter till nybyggda Soltorp vid samma väg. Efter nedläggningen 1979 sköttes en del postärenden i affären innan all postutdelning utgick från Horred och numera från Skene i Marks kommun. Här följer små episoder med koppling till postverksamheten under min barndom, samt några avsnitt ur Maia Brodins, Nils Karlssons och Märtha Carlssons böcker om Kungsäter och Gunnarsjö. De innehåller många levande berättelser och intressant information som förtjänar att lyftas fram.

Barndom

Mina postminnen består från början av stämplar, blöta svampar och julkortsberg. Stämplarna var roliga att stämpla kvittolängder och brev med, innan postbilen kom för att köra de packade och med lack plomberade postsäckarna till tåget i Horred. Tågtiden gick inte att rubba så det kunde bli riktigt bråttom ibland. Med de små svamparna blöttes fingertopparna. Det var imponerande att se mammas snabba fingrar bläddra sig genom sedlar och annat, som samtidigt räknades och lades i prydliga buntar med gummiband omkring.

Julkortsberg

Jultiden var speciell. Det stora sorteringsbordet med sina höga kanter stod mitt på golvet i postrummet. Det fylldes dagligen med berg av julkort för stämpling och sortering. Tågets avgångstid måste som alltid passas så korten kom fram till helgen. Ortsnamnen lästes – eller tyddes. Alla var inte lika välskrivna som i skolans välskrivningsböcker. Adresserna kunde också vara mycket knapphändiga, ett förnamn och ett gårdsnamn till exempel. Då kom postpersonalens lokalkännedom väl till pass. Ju närmare jul desto större julkortshögar! Julafton var det som mest. Det blev ofta en lång arbetsdag för mamma. Som vuxen förstår jag vilken press det måste ha varit att få iväg allt i tid. Inte bara julkort utan också många paket som skulle vägas, frankeras och skickas långväga. Då gällde det att ha våg, kartbok och frimärkstabell till hands, plus starka armar att lyfta paketen med.

Post i huset

Posten var en del av mitt hem. Mamma var van. Sedan barndomen hade hon bott i ett hus med postkontor. Det var i Gunnarsjö där Posten först hade ett rum på andra våning i gamla hemmet. 1936 byggdes ett nytt hus på gården med postkontor och väntrum vid ena gaveln. Där var mammas äldsta syster Alice Andersson poststationsföreståndarinna tills kontoret lades ner 1965.

Åter till Kungsäter. 1951 flyttade vi in i nybyggt hus och postkontoret följde med. Det bestod av ett större rum där mamma hade sitt skrivbord, och en låsbar lucka i väggen genom vilken postkunderna betjänades. Från postrummet gick en dörr ut till ett väntrum med egen entré och en hel vägg fylld av större och mindre postfack. Där hämtade byns invånare sin post och dagliga tidning. Bakom mammas skrivbord stod det stora, gröna kassaskåpet där frimärken, pengar och värdepost förvarades. Att låsa dörrar och ha noga koll på nycklar var viktigt. Som postanställd hade man stort ansvar och var bland annat skyldig att betala ur egen ficka om något fattades i kassan. Kontoret gränsade till vårt kök, vilket betydde att mamma hade mycket nära till jobbet men heller aldrig var riktigt fri. Kanske liknade det vår uppkopplade tid, när alltfler är ständigt nåbara och sköter sitt arbete hemifrån. Det blev naturligt att det var rörelse i huset och många människor i närheten på dagarna.

Hundminne

Jag sysselsatte mig mycket med min hund. En period hette den Zanto, en svart pudel som var mycket intresserad av det som hände på posten. På 1960- och 70-talen utgick två brevbärare från kontoret i Kungsäter och det hände säkert att Zanto fick en eller annan godbit av dem.

Han ville gärna smita in från köket till postkontoret även om han visste att det var förbjudet område.

Favoritplatsen var en av brevbärarnas arbetsbord där han hade utsikt över hela ”postagårn” och koll på alla som kom och gick. Han låg också gärna på en hög tomma postsäckar nedanför postfacken. Då kunde det hända att den som kom för att hämta sin tidning i något av de nedre facken överraskades av en blöt nos och ett rejält gläfs innanför luckan. Inte så populärt alla gånger! Zanto förvisades till köket igen och fick skämmas där.

Nedslag i lokal posthistoria.

Följande är utdrag ur Märthas bok, Minnesanteckningar, Berättelser, Dikter. Vi går tillbaka till 1940-talet då posten hade kontor i Gästis.

”Pensionsutbetalningarna var helt olika mot dagens. Varje pensionär erhöll ett pensionshäfte med utbetalningsdag och utbetalningssumma. En del fick 12.50 i månaden, andra fick 25 kronor i kvartalet.

En gång i månaden, den 15:de, kom det en gammal förtjusande gumma, böjd av år och arbete. Hon lämnade blygsamt fram sitt påskrivna pensionshäfte. Det var så rent och fint så man kunde se det som helt orört. Det hade troligen bevarats i finaste byrålådan. Jag tog hand om avin, stämplade och signerade och lämnade pengarna. Då kom en valkig hand i min. Jag blev alltid lika rörd av hennes hjärtliga ”Tack”, förklarade att det var inte mig hon skulle tacka. Jag var bara förmedlare. Så tog hon fram en blårutig näsduk och lade pengarna försiktigt där. Ur den andra förklädesfickan tog hon upp en karamellstrut, bjöd på en god ingefärskaramell. Så hade vi en glad och vänlig pratstund. Jag saknade henne länge när hennes promenad till posten var slut.”

Kobjällran.

”En småväxt gammal farbror, han var mager och tunn, klädd i slitna lagade kläder. Det verkade som om han alltid frös och var ”rôsen”. När han kom önskade jag att kunna bjuda honom på rykande varmt kaffe och en god sockerring. Eftersom jag inte hade tillgång till kokmöjligheter var och förblev det blott ett önsketänkande. I varje fall var varje möte mellan oss varmt och hjärtligt. Han hade släktingar i USA som han brevväxlade med, och då var jag behjälplig med adresskrivning på kuverten. En och annan dollar växlade jag också in.

En gång var han ovanligt tystlåten och allvarlig. Så tog han ur sin rockficka fram ett paket, avlägsnade papperet och visade upp en bjällra. Frågade om jag ville köpa den. ”20 kronor”, sa han. Hans ansiktsuttryck visade tydligt att det var en kär sak som han höll i sin hand och som han beslutat avyttra. Utan att fundera gick jag till min handväska, som hängde på kroken vid dörren, och tog fram två tior. Vi växlade pengar och bjällra med ett rejält handslag. Sedan började han berätta om den fina kon som burit denna sak i klaven runt halsen. Hon hade frambringat många liter mjölk. Det hade även hänt att han varannan dag sålt till mejeriet här i Kungsäter. Han fick skummjölk tillbaka och det använde han som matdryck och kalvfoder. Nu hade kon lämnat fähuset. Tomrummet fanns kvar och skulle så förbli.”

Gunnarsjö

Nils Karlsson har i sin bok om Gunnarsjö ett kapitel om Posten och dess historia. Där beskrivs bland annat lantbrevbärare och deras linjer i Skene-Torestorp-Älekulla-Gunnarsjö-Kungsäter, och Kungsäter-Karl Gustav-Nösslinge. 1897 beslöts att poststation skulle inrättas i Storegården, Gunnarsjö. Den sköttes av min morfars far Anders Abrahamsson till 1902. Morfar Alfred Andersson fortsatte till 1936 då moster Alice Andersson tog över i samband med flytten till nya huset. Från början bars posten ut av lantbrevbärarna till fots. Deras postväska fick väga max 30 kg! Om den vägde mer fick hästskjuts anlitas. Så småningom kom cykeln istället. 1932 började man köra ut post med bil mellan poststationerna, där den sen sorterades i fack och kunde hämtas av byns invånare. Sista dagen för postutlämning i Gunnarsjö poststation var 30 september 1965.

Intervjuer

I Maia Brodins intervjubok ”Erinringar från ett svunnet sekel” berättar mamma utförligare om sitt arbete som poststationsföreståndare i Kungsäter från 1939 till 1978, då hon gick i pension. Drygt ett halvår senare 1979 lades stationen ner. Hon började som vikarie men kom att stanna nästan 40 år. De första nio åren cyklade hon mellan hemmet i Gunnarsjö och kontoret i Kungsäter. ”Det gick lätt att cykla ner, men på kvällarna var det litet motigt och mörkt.” Lätt att förstå för den som vet att det går mest ”utförsli” på ena hållet och följdriktigt mest ”uppförsli” på det andra. För säkerhets skull hade mamma beväpnat sig med en rejäl sten på pakethållaren. Särskilt mörka kvällar hände det att hon möttes av sin far vid Jordbro, en bra bit upp i skogen. Då gick trampandet lättare den sista biten hem. Här berättar hon med egna ord för Maia som intervjuat.

”Jag har så många minnen av alla människor som besökte posten. Det var ju nästan som en samlingsplats. Där möttes man dagligen och där dryftades alla bekymmer och glädjeämnen. … Den sista tiden var vi faktiskt fem anställda: två som körde linjerna, Gösta Johansson och Rudolf Andersson, Vera Kristiansson hjälpte till att sortera, och så var det då jag. Men så fick jag för många timmar och då blev Barbro Persson biträde och gjorde dessa timmar. Och sedan blev Barbro min efterträdare. Vi hade ett intressant och roligt arbete. …

Och så vill jag berätta om en som var mycket på posten. Det var Ragnhild Bergenheim. Hon bodde på Björkliden, det ligger alldeles ovanför den gamla gästgivaregården. Hennes pappa startade fabriken. (en syfabrik i Kungsäter) … Posten fick också mycket att göra (genom det). Då jag kom dit var det mycket masskorsband, reklam som skulle skickas ut, det var flera reklamsäckar varje dag. Så det byggde ju också upp postverket här i Kungsäter. Det blev mycket tidningsdistribution och frimärken, vilket ju också var bra.”

Lantbrevbäring

I Maias bok finns Rudolf Andersson med. Han fick arbetet som lantbrevbärare när poststationen i Grimmared, som legat vid Slätter, lades ned i oktober 1958. Rudolf fortsatte i nästan 20 år att leverera post till kunder i Karl Gustav, Grimmared och Kungsäter. Jag minns att han skojade med mig på eftermiddagarna, när dagens tur var gjord. Lite av hans humor lyser kanske igenom i intervjucitaten här. Rudolf får fortsätta berätta:

”Vi fick posten till Kungsäter vid åttatiden på morgonen och sen skulle den sorteras och köras ut. Vi var aldrig färdiga med utdelningen före klockan två. Då skötte vi också in- och utbetalningar. Vid pensionstider hade vi mycket pengar med oss. Jag råkade aldrig ut för några olyckshändelser, lyckligtvis. Det jobbet trivdes jag mycket bra med. … Det fanns ålderdomshem i Karl Gustav på den tiden.

Där körde jag fram på pensionsdagen och gick in i köket, och dom gamla blev så glada när dom fick sina pengar i näven.

Nuförtiden får dom det insatt på ett konto. Det var ett omväxlande jobb, man träffade mycket människor, olika varje dag. …

Vi var två postiljoner som utgick från Kungsäter: Gösta Johansson från Tolycke och jag. Gösta körde i Kungsäter och Gunnarsjö och över Tommared till Karl-Gustav. Sen hade vi varsitt bord på posten där vi satt och gjorde våra redovisningar. … I julatider hde vi ofta fått in stora travar av julkort, och få av dem var frimärkta. Då fick man pengar i stället. Då skulle allt frimärkas och stämplas. …

De senaste åren kom de praktiska klämmorna, som kunderna satte fast på sina brevlådor om dom ville att jag skulle tala vid. Om det var någon som bodde långt från min färdväg, hände det att han hängde ut ett utbetalningskort på brevlådan! Jag sa till dem att de skulle hänga ut något annat tecken så skulle jag fara hem till dem, men då fick jag till svar att det var då inte så farligt! Det hade aldrig hänt att någon tog något inte. Det var många som chansade utefter vägarna! Det var väl fredligare då, kan jag tänka. Men det hade förstås varit en enkel match att råna en lantbrevbärare. Men så såg man väl så dum ut, att dom trodde väl inte att man hade några pengar med sig!”

Posthistoria i annan form

Det finns inte så mycket forskning om Postverket och dess historia enligt Anneli Jordahl. Hon har skrivit en biografi om författaren Elsie Johansson, som arbetade inom Posten i nästan 30 år, innan hon tog steget att helt ägna sig åt sitt skrivande. Så gjorde också poeten Bo Setterlind som en tid var postexpeditör i Örebro. I arbetet med biografin fann Anneli Jordahl material på Postmuseet i Stockholm samt i en doktorsavhandling av Britta Lundgren, Allmänhetens tjänare – Kvinnlighet och yrkeskultur i det svenska postverket, 1990. Den har sin tonvikt på tidig posthistorik från 1600-talet till 1950. Ur Anneli Jordahls bok har jag hämtat följande uppgifter:

1950 var 9572 kvinnor anställda på Posten. Antalet hade stadigt ökat alltsedan Postgirot inrättats 1925. Där gavs en möjlighet för kvinnor utan studentexamen eller akademiska studier att ändå få ett fast, respekterat arbete utanför hemmet. Den flitige kunde stiga i graderna inom Postverket. Lojalitet, noggrannhet och yrkeskunnande räckte långt. Men rangordningen var också given, hierarkierna rubbades inte och inte ens mellan de lägsta nivåerna användes tilltalsordeet ”Du” under första halvan av 1900-talet. Många kvinnor sökte sig till Posten och 1988 var de 36000. Sedan vände utvecklingen. Posten avreglerades, bytte namn till Kassaservice en kort period och söker nu nya vägar. ⁄

Birgith Siberg

Källor.

Maia Brodin, Erinringar från ett svunnet sekel – Berättelser från Kungsäter, 2003.

Nils Karlsson, Tankar kring min hembygd i Gunnarsjö, 2001.

Märtha Carlsson, Minnesanteckningar Berättelser Dikter, 2005.

Anneli Jordahl, Att besegra fru J. En bok om Elsie Johanssson, 2006.

Barbro Persson, postanställd 1970-2002, som läst och bidragit med foton.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Anslut dig till våra nyhetsbrev. Då får du ett mail varje gång en ny artikel dyker upp. Bästa sättet att hålla sig informerad om Veddige!

Nu är du prenumerant! Välkommen!

Pin It on Pinterest

Share This