Med blick för det som är livet.

Det dök upp ett minne på Facebook i mitt flöde. Bilden visade en tapper liten ensam snödroppe som jag fångat på bild för ett år sedan. Oj, tänkte jag… fanns det snödroppar de sista dagarna i januari förra året?! Då måste jag ut och kika efter vårtecken! Min upplevelse är att denna vintern har varit osedvanligt mörk och blöt – och trädgården runt huset där jag bor nu är ny för mig – så jag visste inte med säkerhet vart jag skulle kika efter vårens första små tecken på liv… Men en gissning som inte är helt otippad är utmed väggen i söderläge… 

Och där spred sig ett stort leende över mitt ansikte… två små gula krokusar log mot mig där i rabatten. Dagen var dessutom välsignad med några solstrålar och det var för en gångs skull ljust och nästan en aning om vår! Jag kröp in i rabatten, bland oländiga taggar från en nedvissnad rosenbuske, hukade på alla fyra och dök ner med min mobilkamera.

Glädjen över vårens första livstecken skulle förevigas! Jag log för mig själv -igen- och insåg att den här synen av någon inkrupen mot husväggen bland taggar och i lerig jord måste se underlig ut på håll och skyndade mig något att föreviga de små tappra krokusarna. Så tänkte jag samtidigt att det är så tydligt att vi längtar efter liv! Att vårsolen väcker både naturen och oss människor till leende och livslust. Till kraft och ny glädje. Att det är så viktigt för oss med ljus och tecken på att livet vänder åter.

Jag är nämligen långt ifrån ensam att fånga små vårtecken på bild, jag ser det hos vänner och bekanta som också delar små glimtar av de första tecknen på livskraft i växtligheten. Så tror jag nog också att vi längtar efter det liv som följer i solens och värmens spår. Då vi ser varandra och kan stanna till och småprata. Under vintermånaderna är det som om vi dolda av mörkret springer hastigt mellan bilar och hus och söker skydd för regn, kyla och vind. Den spontana gemenskapen och möten som uppstår när vi är ute och grejar i trädgård och täppa eller sitter på en bänk i solskenet finns inte under vintermånaderna.

Och jag tror det är många med mig som längtar efter liv.

Längtar efter liv som syns. Små tecken och glimtar av liv och värme. Längtan efter att höra skrattande barn på avstånd, att höra fåglars glada sång och att se lite människor röra sig runt i grannskapet. Vinterns isolerar oss inom våra egna väggar på ett sätt som inte våren gör. Livet är ett annat när solljuset lockar oss ut. Det kan kännas ovant att se ljus och möta liv. Det kan för vissa av oss påminna om en ensamhet som man kanske inte kände av där i mörkret. Det kanske var tryggt under filten framför Tv:n. Livet krävde varken glädje eller glada leenden.

Ge liv och livslust till dem som vandrar i mörker! Det kan vara en frusen och vilsen själ som längtar efter ny livslust. Som vill leta sig fram ur det grå, nedvissnade och taggiga. Inom oss alla finns nog en längtan efter liv, efter gemenskap och värme. Efter ljus som lyser upp i tillvaron. Sprid ljus, ge ljus, var ljus och leta efter liv!

Längtar efter liv!

Martina Valerius

Pin It on Pinterest

Share This