I början av juli föra året tog Julia hjälp av sin lillebror och de åkte till spetsen av Norge, till Nordkap. Bilens packning var lätt men fyllde ändå hela bagaget: två touringcyklar och packning för en cykelsemester som skulle vara i 6 månader och skulle sträcka sig ända till Gibraltar. 

Från Nordkap till Atlasbergen.

Då hade Julia med sig en vän – som senare tyckte att det hela var lite strävigt, så han hoppade av. Väder och vindar sliter cyklisten, Julia undrade själv hur länge hon kommer orka. Vännens avhopp gjorde dock att hon bestämde sig: hon fortsätter.

Ensam genomEuropa

Innan de gav sig av till Norge med bilen träffade Julia sina vänner och släktingar för att säga hejdå – det var ju bara dom som visste om hennes resa. Resan skulle inte bli en tävling, eller insamling till någon välgörenhet. Den skulle inte heller bli den längsta cykelturen i historien. Nej, Julia ville bara se världen, uppleva saker, träffa människor och allt detta på ett miljövänligt sätt. Inte gjorde resan mindre intressant att Julia är en mycket begåvad fotograf (konstnär ända in i märgen) och dokumenterade sin resa på Instagram och på sin blogg. Delningar på sociala medier gjorde att innan hon ens lämnade norra Europa, blev hennes cykling viral. Från några enstaka följare, växte hennes fanclub snabbt till tusen och till nära tvåtusen. Familjen, vänner, vänners vänner, kollegor, cyklister och andra äventyrare världen över följde plötsligt hennes resa. Saken blev ju inte sämre med att hon kommenterade sina bilder och berättade om sin resa, på ett språk som snabbt gjorde henne mycket sympatisk.

Varför sluta i Gibraltar?

Någonstans på gränsen mellan Frankrike och Spanien träffade hon en annan cyklist, Fredrika från Sundsvall, som skulle precis avsluta sin jorden-runt cykling på dryga två år! Det var Fredrika som fick henne att ändra sig: ”Varför sluta i Gibraltar? När du ändå kommit så långt! Ta och cykla över till Marocko. Du kommer inte att ångra dig.” 

Vid det laget var hennes resa ett dagligt samtalsämne runt fikaborden här hemma. När hon behövde fylla på reskassan med några extra tusenlappar och gjorde en insamling på nätet – tog inte ens en vecka för att få ihop pengarna. Pengar hon är mycket tacksam för. 

Födelsedag i Casablanca.

Enligt planen skulle hon komma hem till Sverige till hennes födelsedag, den 25 december. Så blev det inte. Marocko lockade Julia och hon fortsatte sin resa. Någonstans i Casablanca fyllde hon sina jämna 30 år – med feber och värk i lederna, ensam i ett enkelt hotellrum. Dagen efter skulle hon fortsätta. Men först skaffade hon 30 st heliumballonger som hon knöt fast på pakethållaren. Ska man fira, då är det lika bra att göra det på riktigt. Hon lämnade Casablanca med ballongerna och flera dussin glada barn springandes efter henne som hejade på. Siktet var inställd på Atlasbergen innan hemresan. 

Jag träffade henne ett par dagar efter hennes mottagning i Gallerian i Varberg som den lokala cykelklubben ordnade:

Varför gör man detta, Julia?

Det är många som frågar det. Ja, jag gillar att cykla, jag gillar att resa. Drömmen var att korsa landsgränser med min cykel. Sen var det nyfikenheten: klarar jag att på ett enkelt och billigt sett göra min resa? 

Hur är det att cykla genom Europa som ensam kvinna?

Det är inget problem. 

Vad är det som lockar mest? Människor eller naturen?

Jag söker mig till naturen. Men jag blir väldigt fascinerad av att hur man blir bemött av folk. Och hur ofta människor öppnar upp sitt hem och bjuder in en ensam resenär. Jag har haft väldigt många möten med människor, vilket är ju kul.

Hur vet man vad är det man behöver på en sådan resa?

Nej, det vet man inte förrän efteråt (skrattar). Men jag har varit med i många forum, och fått många tips. Men i slutändan handlar om personlighet. Vi har olika behov, helt enkelt, man får testa sig fram. Jag vildcampade mest, jag lagar min egen mat och tar sällan in på hotell. 

Du har passerat 9 länder. Vilka kulturer har gett intryck på dig?

I Nordnorge är de väldigt sociala och gästvänliga. Det var lätt att skapa kontakt, kanske för att jag pratar norska. Marocko är ett speciellt land. Folk är oerhört gästvänliga. De är nyfikna och de ville veta allt om mig. Men de vill ha någonting tillbaka i slutändan. 

Gladaste ögonblicket?

Det är naturens storhet som gör mig mest häpen. Och det var många ögonblick. I Norge, i Frankrike, Spanien och senare i Atlasbergen i Marocko, när man står där ensam mot de enorma vidderna – då får jag tårar i ögonen.

Tråkigaste ögonblicket?

Danmark. Jag hade otur med vädret. Jag sov ofta i avlägsna vindskydd och jag kände mig ensam och ängslig. Och i Danmark hade jag alla mina punkteringar, fyra stycken! Eller i Frankrike, när jag slog upp mitt tält för sent och på natten, och vaknade av att jag är omgiven av vildsvin. De låter inte så trevliga! Jag googlade vad ska man göra i det här läget. Sen skrattade jag åt att vildsvinen är kanske lika rädda som jag…

Kommer du göra om detta?

Jag tror det. Det här var bara en uppvärmning. Jag vill gärna cykla genom Afrika och Sydamerika. Även Sydostasien lockar. Avlägsna platser som helt plötsligt kommit närmare mig, när jag insåg att allt det här är bara cykelavstånd!

Sandor Olah

Detta bildspel kräver JavaScript.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Anslut dig till våra nyhetsbrev. Då får du ett mail varje gång en ny artikel dyker upp. Bästa sättet att hålla sig informerad om Veddige!

Nu är du prenumerant! Välkommen!

Pin It on Pinterest

Share This