Med blick för det som är livet

På min väg till jobbet passerar jag en förskola där man för en tid sen satte upp farthinder som man får köra sicksack genom. Det finns en tanke med dem… Att de ska dämpa och hålla nere farten vid den infart till en plats där många barn vistas. En god tanke med ett gott syfte.

Det som är intressant är dock att det verkar ha blivit en sport… Dels att hinna in emellan hindren innan mötande bil – så det gäller att gasa på och satsa – dels att trots att mötande bil redan kört genom första hindret ändå ge sig in för att sedan trixa sig igenom med någon slags irriterad min. Tanken på barnen verkar bortblåst. Syftet till varför dessa farthinder finns verkar hamnat i skymundan.

Det är ju knappast tänkt som nå´n slags slalombana…

Ändå är det mer så jag upplever att det är…

Jaha, tänker du säkert nu, det här känner jag inte igen från omgivningen häromkring… Nej, men just det… Hon jobbar väl i en annan församling nu… Du andas ut, det gäller inte dig. Och så är det. Det är inte någonstans i Veddige som dessa farthinder, eller kanske snarare ”fart-triggare” finns.

Men ändock tänker jag att det säger något som visar på ett mänskligt mönster och beteende.

Att det på många sätt säger något om de flesta av oss. Det här att vi har alltför bråttom. Vi vill vara först fram. Hinner inte vänta, vill inte låta någon annan komma före oss i livet. Vi vill inte slå av på takten, vi vill inte stanna upp. Inte för att ge plats åt någon annan och inte ens om det handlar om att skydda den lilla människan.

Livet är skört och bräckligt. Vi ägnar mycket tid, pengar och energi åt att hitta bästa försäkringen, åt att leva sunt och hälsosamt, åt att hålla oss friska och få känna oss trygga.

Ändå är det ibland som om vi bara far fram i rasande tempo och kör slalom mellan det som skulle hålla oss lugna, det som skulle dämpa vår ogenomtänkta framfart och värna livet. Måhända skulle vi må bättre av att stanna till och hinna se oss omkring. Ta ett djupt andetag och le mot den vi möter. Höja handen till en hälsning och möta varandras ögon. Måhända längtar vi efter det men tror oss inte hinna.

Det är värt en tanke. På vilket sätt tar vi oss an livet? Vad får ha företräde i livet, vilken livsrytm vill vi ha? Vad vill vi värna och skydda? Är vissa hinder i livet en möjlighet? En möjlighet att få stanna upp, se varandra och vara rädda om oss själva och varandra. Jag tror inte att livet är tänkt som nå´n slags slalombana, där först fram vinner. Jag tänker att det finns många goda skäl till att stanna upp ibland på vägen genom livet.

Var rädd om dig och dem du möter utmed vägen! ⁄

martina valerius
Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Anslut dig till våra nyhetsbrev. Då får du ett mail varje gång en ny artikel dyker upp. Bästa sättet att hålla sig informerad om Veddige!

Nu är du prenumerant! Välkommen!

Pin It on Pinterest

Share This