Hon håller inte längre än ett halvår. Max! Del 10.

Jag tror att det finns två sorters människor, dem som gör och dem som inte gör. Dem som är tacksamma för det andra gör för dem och de som aldrig blir nöjda och jämt skall klaga på dem som faktiskt gör något. På något vis verka det hänga samman att man förväntar sig att andra gör saker och viljan att klaga. Kanske beror det på rädslan av att misslyckas, den som inte tar tag i saker själv behöver inte heller riskera misslyckande, de kan sitta vid sidolinjen och klaga om något skulle bli fel.

De som är beredda att arbeta och själva göra saker, brukar jag kalla ”doers”. Doers är individer som hellre tar tag i saker och riskerar att misslyckas än att inte göra något alls. Det är människor som visar vägen för att andra skall kunna komma efter, det är människor som tänker innovativt och som är beredda att resa sig igen efter eventuella nederlag. Det är människor som jag hyser stor respekt för även om de förmodligen gjort många misstag.

Jag tror att majoriteten av mina medlantisar är doers. Det är generellt folk som tar tag i saker, ser till att saker händer och som är innovativa och framåt. Att det finns många doers, framförallt på Varbergs landsbygd är säkert ingen tillfällighet. Vi har inte som stadsbor, blivit serverade service och bekvämlighet, det mesta vi har gällande kommunal service får vi kämpa ideellt för.

Eftersom jag själv är uppväxt utanför staden fick jag tidigt lära mig att göra saker själv. Visst har jag gjort massvis med misstag, jag är långt ifrån felfri. Mycket av det jag har gjort skulle jag kanske inte ha gjort om jag haft facit. Till exempel hade jag inte flyttat till Kina och bott där, eller om jag hade inte varit en så besvärlig tonåring. Ja, jag kan nog räkna upp ganska många misstag som jag har gjort och som jag inte kommer göra om.

Men å andra sidan har jag vågat ta för mig, som lett till vissa framgångar och det har framförallt gjort att jag har lärt mig mycket om mig själv. Mina erfarenheter, goda som dåliga ser jag som ett bevis på att jag har vågat leva och göra saker.

Jag har lärt mig att positioner, titlar och tjusiga nålar som visar klubbtillhörighet inte är det viktigaste i livet och att mer av något, inte alltid är bättre. Framförallt har mina erfarenheter lärt mig att inte lägga mig ner och ge upp för minsta lilla. Det har lärt mig att lättare förlåta människor och gå vidare, som i sin tur har lärt mig att världen inte går under, för att allt inte alltid blir som det var tänkt ifrån början. Har också lärt mig inte ta saker för givet och att vara tacksam för det, andra gör för mig. Har också lärt mig att inte klaga för minsta lilla.

De som aldrig vågar göra fel missar chansen att åtnjuta tillfredsställelsen att faktiskt lyckas, och att hjälpa andra då och då. Den lyckokänslan är svår att mäta med annat. De flesta utav er vet hur det känns att hjälpa andra och lyckas med det ni tar för er – för ni är doers själva. Men du som ännu inte vågat, du som tidigare suttit vid sidolinjen och tidigare klagat, kanske är det din tur nu att ta chansen, engagera dig lokalt i ett bygdelag eller kanske politiskt, för att försöka göra gott och nytta för andra.

Man kan inte göra allt själv, men alla kan göra något och vad gör det om 100 år om man råkat göra lite fel. Jag tror knappast att det är de små misstagen man ser tillbaka på och grämer sig över, jag tror snarare att det är glädjen i hur det kändes att lyckas som man kommer ihåg. ⁄

Johanna Palmelid, Lantis i Kungsäter

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Anslut dig till våra nyhetsbrev. Då får du ett mail varje gång en ny artikel dyker upp. Bästa sättet att hålla sig informerad om Veddige!

Nu är du prenumerant! Välkommen!

Pin It on Pinterest

Share This