Traditioner på blodigt allvar…

Jag sitter i min soffa och ska strax ge mig iväg till minnesgudstjänst som får avsluta den här Allhelgonaveckan. I ryggen har jag en vecka då jag i min prästtjänst haft många fina och livsnära samtal och delat många tankar om liv och död, sorg och hopp. Kvällen som ligger framför mig kommer innehålla ljuständning och eftertanke, saknad, sorg och framtidshopp, delat med andra i en varm gemenskap. Allhelgonahelgen har ett viktigt budskap. Livet blir viktigt i dödens närhet och hoppets lågor trotsar allt mörker.

Då jag landat in hemma efter givande dagar under veckan har dörrklockan ringt och utanför står små spöken och andra läskiga varelser och säger: ”Bus eller godis”. Söta och oförargliga små barn som bor här i grannskapet – så kanske inte direkt läskigt utan kan ses som lite roligt.

Ändå skär det sig lite i hjärtat. Det passar liksom inte riktigt ihop… Det krockar lite – att sakna, sörja och minnas anhöriga och dela liv och gemenskap och försöka hitta vägar att leva vidare i ett nytt livslandskap för efterlevande – med att när skymningen faller tvingas studsa upp och ner för att öppna dörren för små spöken.

Vissa traditioner ”adopterar” vi, accepterar och omfamnar utan större eftertanke och kunskap. Vi har inte direkt någon anknytning till denna för oss ganska nya tradition som Halloween är och vi har inte tagit del av ”spelets regler”. Som jag förstår det är det så , därifrån traditionen härstammar, att den som har en tänd pumpalykta på trappan är med i leken. Vilket ger ett val åt varje enskild familj att delta eller avstå.

Den delen av traditionen har inte följt med hit.

Mitt i denna mix av nya och gamla traditioner härjar också en annan diskussion om traditioner. I år ges möjlighet att rösta fram en kille till lucia! Detta har väckt stor uppmärksamhet och lett till skilda åsikter och mycken ilska och riktigt tråkiga kommentarer. Tycka vad man vill om fenomenet som sådant, men här är man å ena sidan inte beredd att ändra på traditioner och å andra sidan hävdar man att detta med manlig lucia finns i en ursprunglig tradition.

Men hur det än är med den saken är detta underligt… dels att det upprör så och dels hur oerhört aggressivt och respektlöst människor reagerar. I denna debatt skräder man inte orden och räds inte att vara osmakligt irriterad och rent av elak i sina tyckanden .

Livet är sådant att allt förändras. Något faller i glömska, något förändras och nya traditoner får samsas med gamla, vad vi än tycker om det. Jag tror inte vi kan backa tiden tillbaka, men jag tänker att vi behöver lära oss att förhålla oss till det som sker i tiden och främst av allt vara kärleksfulla och visa varandra tolerans och förståelse.

Då föds framtidstro och framtidshopp som får gestaltas på olika vis, i lekfullhet och inte på blodigt allvar. Livet är stort och viktigt och allt är inte värt att stånga sig blodig för , så våga tänk efter och agera med hjärtat i alla möten. Även i dem som krockar i ditt eget inre. ⁄

Martina Vallerius

Pin It on Pinterest

Share This