Att åka tåg är ett avslappnat och bekvämt sätt att transportera sig. Du behöver inte vara skärpt som när du kör bil, du blir inte åksjuk som i buss, du får ta med dig vattenflaskan som du inte kan ta med dig genom säkerhetskontrollen på flygplatsen, det gungar inte som på båten, ja tåg är ett mycket tillfredsställande sätt att rulla fram på! Visst var jag en av de ungdomar som tågluffade i ungdomen –då i vackra Norden. Ja att rulla fram och höra du-dunk, du-dunk, du-dunk är en mycket avstressande sysselsättning.

Mot Mora

Äntligen dags att ge sig av, på med ryggsäcken och trava iväg en dryg kilometer till närmsta busshållplats. Att det råkade vara fredagen den 13e kunde väl inte ställa till några besvär? Jo då, just idag var det bränder och nerkörda kontaktledningar och annat som stoppade tågen på flera ställen i vårt avlånga land. Vår tågsemester började med buss i stället för Öresundståget norrut. Men direkttåget från Göteborg till Mora gick som det skulle, du-dunk, du-dunk, du-dunk…. Efter drygt 6 ½ timme i en mycket varm tågvagn, modell äldre och utan AC var det skönt att gå ut -i den ännu mer stekheta värmen i Mora. Nu är 68 mil tåg avverkade av ca 430. En liten bit kan tyckas, men ändå en bit. I Mora finns det en jättemysig gammal kaffestuga med gott kaffe och fina bakverk. Gissa om jag var kaffesugen nu efter att ha skumpat på tåget sedan morgonen…

Har du någon gång hört låten ”Söta lilla Lisa öppna dina ögon blå”? Det har vi, flera gånger vid 4-tiden en morgon i Mora, på högsta volym, just utanför hotellfönstret. Återigen och igen och igen. Jag bara varnar dig, spela inte den låten i vårt sällskap.

Inlandsbanan hade sms:at ”att tåget är sönder och vi får åka buss” -igen! Inlandsbanan ”by bus” till Östersund. Men vi hade i alla fall AC i bussen. Svalt och skönt!

I Östersund gick vi ner på stan. Att de tror att storsjöodjuret finns i Storsjön gick inte att ta miste på, eller rättare sagt det fanns överallt längs gator och torg, små figurer målade i olika färger och former.

Mittbanan och Meråkersbanan (Östersund-Trondheim)

Att landskapet blir mycket vackrare och mer dramatiskt så fort vi kommit över på den norska sidan gick inte att ta miste på. Högre fjäll med snö på topparna och djupare dalar. Ja vackert var det!

Storsjöodjuret fanns överallt i Östersund, ja vad fanns då i Trondheim? Jo figurer med troll, överallt troll, stora och fula, men lite söta också.

Visste du att världens nordligaste spårvagn går i Trondheim? En tur med Gråkallbanan var ju ett måste! En fin tur där vi på tillbakavägen hade en läcker utsikt över staden och fjorden. Det som Trondheim mest är känt för är ju den mäktiga Nidarosdomen. Dit går många pilgrimsvandrare varje år. Naturligtvis besökte vi denna mäktiga kyrka.

Nordlandsbanan (Trondheim-Bodö)

Nu var det dags för en av resans mest spännande delar -Nordlandsbanan med 27 stationer, 293 broar och 154 tunnlar. En slags ”inlandsbana” på norska sidan. I den heta sommarvärmen fanns det risk för ”solslynger”, solkurvor, så vi fick åka lite saktare. Ungefär vid lunchtid ropade de ut något som vi tolkade som ”Soppan är klar i restaurangvagnen”. Sedan kom en konduktör och samlade ihop våra sopor. Tänk vad fel det kan bli med lite språkförbistring i vårt grannland och dålig högtalare därtill!

Blir det någonsin vackrare än så här, när bergen växer till sig ännu mer och älven är riktigt turkosblågrön. Ja vackert var det! Vi passerade Polcirkeln med sina 680 m ö h och banans högsta punkt. På ett ställe sa Lars-Erik att han inte såg mark under rälsen utan bara stup ner! Alla broar märktes inte, men tunnlar var det många! Det är verkligen alla tunnlars land! Trots att termometern utanför fönstret visade 33 grader hade vi det behagligt i vagnen med AC. Framme i Bodö efter 11 timmar (en timme senare än tidtabellen) var vi ganska nöjda.

Till Bodö är så långt norrut i Norge du kommer med tåg söder ifrån. Under kriget planerade tyskarna faktiskt för järnväg upp till Narvik (och även till Kirkenes), men den blev (tyvärr) aldrig byggd.

Bodö-Narvik med buss

Tidig morgon, vi plockade i oss lite frukost vid 6 och fortsatte sedan till busshållplatsen. Nu var det buss som gällde de närmsta 30 milen på smala och krokiga vägar, som det är i Norge. Vi åkte även färja över Tysfjorden.

Narvik bjöd på regn och åska så gondolbanan var tyvärr stängd. Men vi hade inte sett mer än grädde ändå om vi åkt upp så det var ju ingen idé. Dimman låg lågt efter regnet! Vi fick njuta av en god middag istället.

Malmbanan (Narvik-Gällivare)

På 80-talets tågluffning åkte jag sträckan Kiruna-Narvik. Det var kul att åka den igen över 30 år senare. På denna räls går ett antal malmtåg varje dygn. Det var mycket vackra vyer, branta stup och snötunnlar som riktigt hängde på bergssluttningen som vi sedan åkte igenom. Hua! Många tunnlar blev det även här, de flesta på norska sidan och snart var vi inne i Sverige. Där låg mäktiga Lapporten.

Att det är populärt med fjällvandring märkte vi, det klev på vandrare och åkte med en station eller två, för att vandra vidare. Svettlukten spred sig i vagnen. Visste ni att Gällivare kyrka har liknande form och samma arkitekt (Emil Viktor Langlet) som Kungsäters kyrka. Vi åkte en tur upp på Dundret, Sveriges högsta lågfjäll med sina ca 823 m ö h. En fantastisk utsikt där du kan se 1/11 del av Sveriges yta, bland annat Sarekfjällen och Kebnekaise. Vid midnatt var det ljust uppe på berget!

Inlandsbanan Gällivare-Mora

Inlandsbanan är ett charmigt gammalt motorvagnståg (inte buss!!!) som rullade på söderut, du-dunk, du-dunk, du-dunk…. Att åka Inlandsbanan är mycket speciellt. Det tuffar på i långsamt tempo. Inte någon stress här inte. Under resan kan du beställa kaffe av tågvärden och som även tar upp beställning på den mat du valt enligt menyn. Ett och annat stopp blir det också. Utanför fönstret ser du mest skog, skog och skog, några älvar och sjöar. Vi hade även tur att se några renar som sprang på spåret.

Till skillnad från Nordlandsbanan i Norge med över 150 tunnlar har Inlandsbanan bara en tunnel. Den kom till för just att det skulle vara en tunnel och ligger utanför Jokkmokk.

Piteälvsbron, är en av de två kombinerade väg- och järnvägsbroar som Inlandsbanan åker över. (Den andra är Mankellbron i Sveg.) Förr fick man gå över bron. Då sa/lurade tågvärdarna resenärerna om ”att det var sprickor i bron så alla måste gå över och tåget åker sakta bakom” 

Men det satte trafikverket stopp för. Nu stannade vi mitt på bron och öppnade dörrar och fönster för att få in lite svalka från den stora svala Piteälven.

En annan sida av Norrland är den goda maten. Renkött är jag svag för, speciellt rökt med kantareller, eller en klämma med rökt röding, hjortronsylt och Philadelphiaost, de ni, den var helt underbar! Lars-Erik tog en klämma med älgkött och pepparrot och den var inte fel den heller.

Tillbaka i Östersund och stadsfestivalen Storsjöyran! Tala om att de tror på sitt Storsjöodjur! Fullt med folk i stan, hög volym och servering på bryggor längs stranden och en bit ut i vattnet. Vi nöjde oss med en Donuts –med glass.

Nästa morgon tuffade vi sakta men säkert söderut med Inlandsbanan mot Mora. Vid Sörtjärn stannade vi och lokföraren (och riksspelmannen) Joar Skorpen tog fram sin fiol och spelade ”Jämtlandssången” en jämtländsk brudmarsch med text av Wilhelm Peterson Berger. Det är inte var dag det kliver ut en riksspelman och spelar ett stycke jämtländsk musik som förgyller tågresan.

Vi passerade också Ytterhogdal som är Sveriges mittpunkt! Snart var vi framme i Mora och fortsatte neråt med direkttåget till Göteborg. Öresundståget gick hemåt, oj så mörkt det är här hemma! Strax innan midnatt somnade vi gott hemma i våra egna sängar med den rogivande känslan och ljudet kvar i minnet av du-dunk, du-dunk, du-dunk… ⁄

Tågresande Marie Friberg Antonsson

Pin It on Pinterest

Share This